innanformittskal.blogg.se

Jag har funderat och analyserat åter i omgångar om hur livet ska vara. När kan jag säga att livet leker? Vanligtvis skulle jag nog säga när allt rullar på och ingenting ont händer. Festligheter, balla vänner och ja en familj som man älskar men samtidigt kan utmana med att sätta gränser med. Ja ett riktigt tonårsliv med andra ord. Men jag har funderat som sagt extremt mycket kring detta. Jag kan bara finna ett ord och ordet är FEL. Nä missförstå mig inte, jag menar inte att livet är fel, det kan vara helt underbart givetvis. Men jag tror om jag ska utgå från mig själv,  vilket är ganska klokt att göra i och med att denna bloggen faktiskt är min och bara min. Min huvud tes är att jag har lärt mig så sjukt mycket på dessa prövningarna i min sjukdom. Jag menar tänk hur mycket jag har kunnat ventilera mig om här på bloggen, och sedan får du gånga den kraften med 10000 för att förstå hur jag är i verkligheten inte på någon socialmedia. Sedan ska du också gånga den med några till gånger.. för att få rätt resultat av vem jag är. Och svaret på denna ekvation ska du sedan gånga med tre i och med att jag har gjort tre tidigare hjärtoperationer. Jag har lärt mig så mycket varje gång jag har insjuknat. Man kan ju bara tänka sig när man har haft maginfluensa och hög feber och man verkligen längtar till att slippa den där jobbiga sängen och springandet till toaletten. Man målar upp alla dessa funderingar på att ( ååh, när jag slipper springa och spy hela tiden och kommer bort ifrån denna maginfluensa då ska jag göra, det och det och det där på jobbet och jag ska verkligen bli den där mamman eller pappan eller kompisen som jag hela tiden har skjutit upp  ) 




Jag tror att av varje sjukdom man får ta emot, så kommer det alltid något gott ur det. Man lär sig att längta och ta varje dag för vad den är. Inte att leva som om de vore den sista utan bara att helt enkelt ta varje dag i sänder. Jag läste igår från en kille som i sin tur hade hört om en tjej som levde värsta fantastiska tonårslivet allt var bara så galet fett. Men det gick överstyr. När hennes pappa ringde klickade hon alltid honom och detta hände någon gång ibland men med tiden så hände det varje gång. Ja vet inte riktigt hur länge detta pågick, men i alla fall, så pass länge att vi snackar ett halvår/år. Men till slut så ringde hennes mamma och berättade att hennes pappa hade gått bort i en hjärtinfarkt. Såna små historier man hör lite här och där.. Oj nu lät det kanske som om jag bruka höra såna historier ofta. Där svarar jag NEJ! Men dessa historierna får verkligen en till att tänka efter. Visst jag tror eller ska säga jag vet att inte en enda i min familj eller i min allra närmsta krets klickar mig pågrund av att det inte vill prata med mig. Visst det är helt två olika historier hon och jag bär på. Inte alls lika. Men när man faktiskt funderar fram och tillbaka, så ja det är nog så att från varje grej oavsett om det är en sjukdom eller att man är så självupptagen, är inga grejer som är speciellt positiva, så tror JAG att det  ALLTID kommer något gott ur det onda också. Gäller bara att finna skatten i livets labyrint. Sedan beror det givetvis på hur långt du är bered att gå för att hitta dessa godheter. Men i min labyrint finns det olika nivåer.. så om man har passerat en speciell nivå då är man säkrad och behöver inte börja om från början. Och min säkerhets nivå heter TRON på Jesus!
Därför vet jag att jag aldrig behöver ställa mig från början. Men bara för att jag har passerat denna underbara säkerhetsnivå betyder INTE att jag får bli smärtfri.  Livet  med en tro kan kosta mycket i ens liv.  Men  det spelar ingen roll hur snål man är, för om man verkligen känner att man är beroende av just en grej eller bara helt enkelt vill ha den så pass mycket så är man nästan alltid villig att betala. Dock kanske inte alltid ekonomin tillåter det, men att ha en TRO handlar om att betala men inte av pengar utan att tillåta sig själv att vara sig själv och lita på Gud.