Andningen är kraftig, skalet är nästintill fruset, ansiktet har stora genomskinliga droppar på sig. För att göra en enkel och bar liknelse är dropparna lika stora som vattendropparna på en planka, som har legat ute i regnet. Skalet som du ser framför dig är skalet av en flicka inbäddad i ett stort vit duntäcke och ovan på täcket ligger två tjocka filtar.

 

Jag vet, inte alls bra att ha så mycket på sig, men vad ska man ta när man knappt har något skal som omsluter organen innan för skalet. Jag tar min bleka hand och tar bort filtarna från täcket sedan lägger jag handen på sängkanten och häver mig upp hur sängen. Jag sätter mig på sängkanten sneglar lite åt vänster där ser jag en spegel som sträcker sig från golvet upp i taket. I spegeln ser jag en flicka, vars hår är långt men rufsigt, man kan ana att håret vanligtvis bruka vara hyfsat rakt. Sedan lutar jag huvudet neråt och försöker återhämta andningen som lätt flåsar av ansträngning. Sedan virar jag runt det ljusa täcket runt skalet och vandrar ner för trappan. När jag kommit ner så lägger jag mig ner i soffan och återhämtar mig från den lilla promenaden ner för trappan. Han tittar på mig och frågar men en oroad röst och en nyans av alla möjliga toner som innefattar det flesta tonlägen man kan ha i en sån här situation: ’’Vad ska jag göra för dig?’’ Jag tittar min egna pappa i ögonen och svarar med en så stabil röst jag bara kan:’’ Ingenting, du ska inte göra någonting, eller jag vet inte pappa’’ Sedan får jag en liten minneslucka. NEJ! Det är inte slutet för mig, det var en så kallad liten tupplur av utmattning. Dock varade den inte så länge, för jag vaknar upp med ett kraftigt andetag. Sedan kvicknar jag till, och vandrar upp för trapporna. Där står den, den älskade sängen. Jag lägger försiktigt ner mitt egna skal och sveper runt täcket och somnar om igen.

 

 Detta är sanningen och berättelsen om hur jag har haft det och hur jag har det nu. Detta är också anledningen till att jag inte bloggar varje dag. Jag har ärligt talat inte ork till det varje dag, tyvärr. Jag är uppe omkring 4-7 timmar sedan somnar jag igen och vaknar sedan nästa morgon eller rätta sagt nästa eftermiddag. Jag frågar mig själv, om jag inte kan blogga varje dag, vill jag ändå ha kvar den? Svaret är utan tvekan JA. Sedan kommer nästa fråga emot mig som inte bara jag själv frågar mig utan även andra som påpekar på ett eller annat sätt att jag bloggar väldigt långa inlägg.  Jag har faktiskt ett svar efter många funderingar, svaret är så enkelt att om man tycker det är för långa inlägg så beror det på ett av dessa förslagen. I så fall tycker du inte det är tillräckligt intressant,eller så tycker du att du inte har tid att läsa. Givetvis tycker jag att det är synd om du tycker att det är för långa inlägg, men jag har denna bloggen främst för att jag själv ska kunna återberätta om vad som rör sig både psykiskt och fysiskt innan för mitt skal.

 

 
 
 
Familj, Hjärtebarn, Hjärtoperation, Hopp, Ork, Psykiskt, hjärteblogg,
Att vara social när man inte mår bra, det har nog de flesta människorna prövat på, någon gång i sitt liv. Det finns bara ett ord för att beskriva den känslan och ordet jag söker är hemskt. Smärtan som skriker inom en, en smärta av förtvivlan. Att sitta där på den mjuka sköna stolen som står så prydligt och samtidigt som man försöker koncentrera sig på att sitta, så rak som möjligt utan att det ska synas att man försöker anstränga sig. Det kallar jag ansträngande, i alla fall i mitt skede. Men om man inte vill kalla det ansträngande så kan man krydda med att man ska andas normalt med en syresättning som inte är i topp form. Som om detta inte vore nog så ska man skapa sig ögonkontakt med människorna kring bordet och föra ett socialt samtal som lockar både moster Gärda och gubben Arne och den andra till att vara med i samtalet. Strösslet på detta mirakel eller jag menar spektakel, så ska man känna pulsådern pulsera som en högtalare från en Håkan Hellströms konsert. Då har man ett riktigt gympapass utan löpning dock. Jag skulle önska att jag kunde skriva om en karaktär som har det så här. Men tyvärr kan jag inte det utan detta är mer liknande en självbiografi om mina senaste dagar. Att blicka tillbaka tycker jag är väldigt givande i många situationer, men dock gör jag det allt för sällan. Istället blickar jag framåt och låter tankarna rulla precis som den där fotbollen jag skrev om för några dagar sedan. Nu är tankarna väldigt intensiva och fokuserade på hur jag ska hantera nyår och några övriga besök hos några mycket nära vänner till mig. Jag ser så fram emot att umgås, men jag vill verkligen kämpa för att kunna åka. Men krafterna börja surna bort innan för mitt skal. Idag har jag hållit mig vaken i 5 1/2 timme och ska snart lägga mig ner för att sova igen. Så här ska det inte vara, för en 18-åring. Det är så skrämmande när man tänker på, att för ungefär 2 månader sedan var jag ute och sprang ungefär 1-2 mil utan problem och ägnade ungefär 3-6 timmars träning per dag. Och nu består endast en promenad ner från trappan och möjligtvis till brevlådan och hem igen. Livet kan ha många vändningar i livet. Det behöver inte alltid vara att man råkar vara med om en trafikolycka och får leva med ett handikapp och får ändra hela sin livsstil.Det är fruktansvärt att inte få ägna sitt liv åt det man brinner för. Man tänker att mycket annat har fått ryckas bort från en. Allt från att min biologiska pappa som dog när jag var 5 år, till operation 2009 där jag miste jätte många vänner, till att flytta från en ny stad, sedan bryta upp med min kärlek, sedan till att sjukdomen fick sitt återfall och man fick lämna ett fantastiskt liv man hade byggt upp, till nya vänner och en ny skola och en helt ny livsstil. Detta är bara lite av det som format mig de senaste åren. Men nu när livet var så fantastiskt så förlorade jag princip allt det jag älskade att ägna min vardag till. Man hade ju hoppats på att man skulle få kunna behålla något, som t.ex. fotbollen. Men nej! Det som håller mig uppe är min familj och min tro. Sedan självklart finns det bagateller som också håller en uppe så som t.ex. en blogg att rensa sina tankar på. En del vänner får mig såklart också att hålla mig uppe speciellt en. Som har gjort så mycket för mig, sedan jag flyttade till min nya stad. Vi kan kalla personen Anna. Anna gjorde allt för mig, hon kunde be andra gemensamma vänner till oss att lämna ett rum för att hon ville berätta för mig att min tro kommer att spela stor roll i alla fighter jag står i. Men det kunde också vara en sådan enkel sak som att hon var stolt över mig. Hon kunde även göra helgalna saker för min skull. En sådan person som gömmer sig bakom Anna finns inte många av. En riktig stjärna och min pf = personliga fighters ( Svengelska när den är som bäst) Hon är och kommer alltid att vara min stora förebild i livet. Även fast hon själv inte förstår hur mycket hon gjort för mig. Jag önskar att alla som ''anna'' inser att ni gör stor skillnad även när ni minst anar det. Just nu är det såna här personer som får mig att inte lägga mig ner. Varenda hälsning via kommentarer, sms eller samtal i telefonen är så guldvärt för mig just nu. Så Tack att ni är ni!
Du, Familj, Hjälte, Hjärteblogg, Hopp, Håkanhellström, Tro, vänner,
Nu har jag fått fira 2/2 jular tillsammans med ur eleganta människor i min närhet, vilket har varit en ren fröjd av glädje och kärlek. Men även en sådan dag som denna visas min sjukdom i form av trötthet. Jag visste egentligen att jag skulle bli trött under timmarnas gång, men jag hoppades ändå att jag inte skulle känna av tröttheten en dag som denna. Men icke, tröttheten kom smygandes så tidigt som klockan 17.00. Så vid 20.00 var jag tvungen att tacka och bege mig från platsen jag befann mig på. Men jag begav mig inte därifrån utan vackra minnen och julklappar och en mage med full av mat. Alltså är jag mer än nöjd efter dagens spektakel. Men redan när vi skulle äta efterrätt så fick jag sitta och säga till mig själv '' Ät och svälj ( trevlig helg). Jag var bara tvungen att äta fast jag helst ville lägga mig och sova. Men det var verkligen som orden står, ät och svälj sedan kan du känna att du kan gå och lägga dig och känna att det är som helg. Jag märker själv att inläggen blir mer ofokuserat på min sjukdom. Men jag vill bara ge en sådan enkel förklaring av den renaste sanningen att just nu händer inte så mycket mer än att jag är trött och får tacka och bege mig hem som jag beskriver i dagens blogginlägg. Kanske tycker ni det är jätte roligt att jag bloggar om precis hur jag känner eller så tycker ni kanske att det är ur knasigt. Jag kan säga att en del inlägg kan jag hålla med om att det blir lite knasigt, men vad gör det? Hela livet är knasigt kan man tycka eller så kan man tycka att det är knasigt men ur roligt. Precis så tycker jag, ur knasig blogg men ur rolig att driva för det får mig att ge uttryck hur jag känner och hur jag ser på saker och ting. God Jul från Nova!
Familj, Glädje, Jul,, Kärlek, Trött,