Smärtan som skriker i en, när man hör bakom ens rygg hur människor spekulerar om min hjärtsjukdom. Det tyder så otroligt mycket på osäkerhet hur man ska bemöta någon man inte sett på länge som man vet har varit under the ground. Helst tror jag att man vill säga något i still med" vad fantastiskt att du är här." Men sedan sviker självförtroendet om att gå fram till flickan som har hjärtfel och klappa henne på axeln och säga att " hon är modig och stark som fortsätter att strida mot det "lilla" hjärtfelet som består. " Det lilla kärlet som är kvar i kalkandes värld. Måste få sig en rättvis förklaring, men hur ska man lägga fram detta till personer som redan har bestämt sig för att lita på sina egna spekulationer. Det är så tråkigt att starta dagen med att man går förbi några som står och faktiskt pratar om mig och spekulerar tillsammans med en cigarett i deras händer. Varför kan man inte glädja sig med att hon har blivit friskare. Plötsligt fick jag för mig att vända mig om och kommentera deras spekulationer. Samtidigt att se hur deras blickar av förvåning av att jag hört hur det stått och förlitat sig på sina egna spekulationer som är rent osant. Egentligen vill en del av mig tycka så synd om dessa personerna, inte minst för att det inte har något att förgylla sin röktid med mer än att prata skit... Utan att jag fick totalt utlopp för min ilska över allt från operationstid till allt som har gått mig ur spåren. Visst jag "skällde" inte utan jag hade endast en otroligt bestämd ton i rösten min. Dessutom var det inte länge det fick stå ut med min ilskna röst. Men jag tror nog minsann det blev lite tagna av att lilla Nova kunde försvara sig på ett sådant sätt. Till och med jag själv blev förvånad över att jag kunde göra något sådant. Men det som är så "häftigt" är att jag får inte bara detta utlopp utan gånger 3 på en enda dag. För denna situationen kommer jag i 3 gånger på en dag...Javisst låter det helt galet. Men återigen så blir jag inte speciellt förvånad över att människor kan vara så intresserad av att höra nöjesnyheter, kanske för att det saknar något kanske en äkthet. Nu menar jag inte att det är oäkta, utan mer situationerna som de framkallar. Människorna som egentligen är jätte fina innerst inne, men det blir så otroligt tufft att fortsätta att le och låsas som ingen hört. Men visst dagen har inte präglat bara eländigt och stolthet över att sätta folk på plats. Denna känslomässiga dag har även varit full med kärlek och glädje. Så ikväll lägger jag mig med lite extra stolthet och mod innan för mitt skal. 

Bless and Love 
För en månad sedan skulle detta vara totalt omöjligt, för två veckor sedan skulle det inte vara tänkbart, för en veckan sedan skulle man kunna börja hoppas, och i torsdags fick jag veta att detta som varit omöjligt är nu möjligt. I fredags eftermiddag/kväll var det beslutat till 110%. Det jag pratar om är inte operationen, utan att faktiskt få en del av mitt liv tillbaka. Mitt liv om att bli självständig i ett hus fullt av vänner, ett kollektiv. Sedan en skola att gå till och faktiskt studera. När jag blev uppringd den där dagen av läkarna som gav mig godkännandet att jag har blivit så pass frisk för att börja, blev känslan av glädje så stor att jag ställde mig upp i soffan som jag tidigare låg i och började hoppa som om jag vore 3 år. Vi ska nog inte tala om hur otroligt knäppt det måste ha sett ut. En 170 cm lång tjej hoppa runt av glädje. Så här har min glädje sett ut de närmsta dagarna, men igår och idag har jag sån total ångest. Hur ska man förklara för människor som man bor med eller folk i skolan som inte har har en tro? Att försöka förklara att ett mirakel har skett, att jag har blivit så här pass frisk. Samtidigt måste jag inte alltid förklara allt, men när man får frågan rakt i ansiktet som lyder något i still med ’’ Vad gör du här? ’’ Visst det är en basic fråga. Men för varje gång någon frågar som jag träffar på, här i det lilla samhället jag nu har flyttat till. Samhället där alla känner alla. Vad ska man svara på denna basic frågan? Ska man svara med att ’’ Ja, jag har blivit helad’’ Det kan man ju inte riktigt svara, för jag har fortfarande ett litet kärl som har lite kalk på sig som jag ska operera bort den 12/3. Men samtidigt kan man ju säga att jag har blivit så pass helad så att jag faktiskt kan gå i skolan. Åh, detta är verkligen något som utmynnar i ångest. Jag vill bara åka hem till mitt föräldrar hem och krypa upp till mina föräldrar i soffan och glo på en bra film och drömma mig bort. Det är så svårt att förklara, glädjen som är på topp någon minut sedan nästa minut vill jag bara skrika på allt och alla och riva ner allt i min lya. Jag pratade med några vänner som var här hos mig igår när jag hade börjat packa upp flyttkartongerna. Dessa människorna sa med andra ord att det är försåtligt att jag känner som jag gör. Allt har gått för fort, men ändå är detta precis vad jag har önskat och drömt om, att äntligen få komma tillbaka igen. Dock ska jag ta det väldigt lugnt i skolan, men på en sån här skola som jag studerar på finns det inget som heter lugnt. Egentligen vill jag bara sluta och packa upp låda efter låda och köra hem till min hemstad. Jag blir alltid lika full i skratt, när jag inser att människan aldrig riktigt kan vara nöjd. Dock bruka jag vara ganska tillfreds med det mesta, men just i såna här stunder då blir det verkligen antigen eller.. Be gärna över att skolgången ska gå bra, framförallt första veckan och att jag slipper de mest jobbiga frågorna som ’’ vad gör du här?’’ Det är klart folk får fråga, men inte allt på en gång. Jag måste först springa ifatt mig själv innan jag kan hantera allt runt omkring. Så om någon i skolan ser detta, fråga självklart hellre än att gå och spekulera. Men ni ska veta att just nu har jag inte så mycket mer svar än vad som står här. Tack!

Ojoj kära nån. Vilka dagar det har varit. Det är så mycket jag har velat dela med mig av här på bloggen så otroligt mycket tankar och händelser som har uppstått det närmsta dagarna.  Det är så mycket, så, jag vet knappt vad jag heter. Men samtidigt känns det som att ingenting händer. Sanningen är nog att jag håller på att tappa borta mig själv i vimlet av händelser. Nu kommer jag bara beskriva i stora drag. Ni som läser detta och anser att ni känner mig får gärna fråga mer detaljerat. Jag är mer än öppen att berätta kring just detta. Det är så här, jag har verkligen mått ur dåligt den senaste tiden pga av mitt hjärtproblem. Men någon vid namn av Jesus har fått order i form av bön att jag ska bli bättre även fast det var omöjligt rent medicinskt. Jag står nu här på min röda runda matta i mitt ljusa rum och bara ler och njuter i fulla drag av mitt liv. Läkarna ringde igår och berättade åter igen att det mesta ser bra ut, men det återstår bara lite kalk i ETT kärl. Detta är verkligen ett under som har skett. För att nu står jag här i rummet och blickar ut över alla mina saker. Vad ska jag ta med i min flyttkartong? Ja, du läste rätt! Jag har varit i kontakt med min skola och jag har varit i kontakt med läkarna och nu är det bara att återvända till skolan igen. Dock kan jag inte studera idrott utan får istället vända mig till en annan linje på skolan som t.ex. samhälle eller musik. Ett konstigt val som känns som det största valet ever, men ändå så galet litet jämfört vad jag precis har genomgått. Nu kanske en del av er sitter och funderar på hur man ska få bort det lilla kalket som existerar innan för mitt skal. Jo, då är det så här att den 11 Mars återvänder jag till staden som heter Lund för att sedan den 12/3-14 ska genom gå en ballong sprängning som man då skjuts upp genom benet. Det låter kanske väldig ofräscht men då säger jag bara som svar att då är du inte uppgraderar i den nya tekniken av att skjuta bort kalk. Med andra lika bort blåst som jag…  Detta ska tydligen resultera till att man behöver en donator, vilket jag bloggade om för ett x-antal veckor sedan. Men hör noga här, jag behöver inte vänta på att någon ska dö och framförallt inte en människa utan man ’’lånar’’ bara ett litet organ av en ko från USA! Säger bara en sak ByeBye Ica basic och Hello deluxe cow. Vilken välsignelse av att Jesus kan styra. Skolan ordnar sig,  man behöver inte öppna upp bröstkorgen och ingen människa ska dö. Tack Jesus!
Man ska inte uttala sig om att någon ska eller inte ska tro.. Men jag måste få detta sagt en gång för alla. Läkarna har inte sett fel eller gett fel besked från början utan det är endast ett mirakel. Om man tror att miraklet kommer från Gud så välkommen i Novas klubb. Jag kommer givetvis blogga vidare här, men dock inte så ofta, utan mer när det börjar dra ihop sig till deluxe cow..

 

 



Tack alla som har bett & ber!

Bless you!