Jag är adopterad från Sydkorea och kom till Sverige när jag var bara tre månader gammal. Nu är jag 18 och närmar mig min 19:e födelsedag, så jag har snart bott här i nästan 19 år och under hela den här tiden har jag aldrig betraktat mig själv som svensk. Jag är stolt över att vara Sydkorean och i mina ögon så är det vad jag alltid kommer att vara - inget annat.
Vissa har försökt säga till mig att jag visst är svensk, men jag har alltid nekat detta och motargumentarat att jag är svensk MEDBORGARE, inte svensk. Sydkorea kommer och för alltid vara i mitt blod och oavsett hur länge jag har levt i Sverige så kommer jag alltid att vara sydkorean.
I och med min stolthet har jag även haft en del problem när jag har vuxit upp. Folk har retat och mobbat mig genom att kalla mig diverse saker. Kines bland annat. Detta satt inte bra hos mig som stolt sydkorean. Jag rent ut sagt avskydde det! De kallade mig även svarthårig, trots att mitt hår egentligen är riktigt mörkt brunt. Detta satt inte heller bra hos mig och jag blev skitförbannad på mina mobbare. De ville bara inte sluta! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har fått höra “Ching chong!” eller “Ching chong kines!” efter mig i korridoren. Detta var fan inte kul. Varför måste alla alltid anta att varenda asiat är kines?! Kina är för fan inte det enda landet i Asien!
Och om man ska vara riktigt petig med vilken hårfärg jag har så är det en blandning av brunt, svart, rött och lite metallic blå i min lugg. Så deras ignoranta antagningar om att mitt hår är endast svart är helt och hållet fel. Visst, det är en petig sak att störa sig på, men jag blev störd av det och de ville inte sluta.
Jag har alltid känt mig lite lätt utanför. Även som liten gjorde jag det. Jag var annorlunda från alla de andra, med mitt asiatiska utseende och sånt, och det har gjort det lite svårt för mig att känna mig medräknad, redan på dagis. Men, den allvarliga mobbningen började i lekis och sen bara fortsatte det utan stopp. Först blev jag bara ledsen, men sen övergick den ledsamheten till ilska och jag började försöka ge igen på de där jävlarna som vägrade lämna mig ifred. Det hjälpte ju inte heller att jag var den enda asiaten i klassen, och en av de få asiater som fanns på skolan.
Mellanstadiet var som allra värst, och det var då som min stubin var som kortast. Stubinen som mobbarna hade skapat åt mig. Folk, inklusive mina föräldrar, sa bara åt mig hela tiden att ignorera dem, så skulle de försvinna. Men hur fan jävla lätt är det?! Inte så jävla lätt ska jag säga, och att det var det enda folk hade säga åt mig gjorde det inte roligare att höra.
Det kom en till asiat till vår klass i 5:an och då trodde jag att de kunde ge mig lit andrum äntligen, men nej då! Så lätt skulle jag inte få slippa undan. Nej, den eleven skulle såklart ge sig på mig också. Tack så fucking jävla mycket!
Det var inte förrän i 7:an som de slutade, men då tog en annan form av mobbning vid av en helt annan person, men det tänker jag inte röra vid. Sedan spenderade jag resten av högstadiet att gå runt på tå så att säga och gjorde mitt bästa för att inte stå ut för mycket och ge dem en ny anledning att mobba mig igen.
Gymnasiet har varit som en välsignelse för mig. Ingen mobbing, ingen rädsla (inte som i högstadiet åtminstone), inget av det som jag tidigare fått uppleva i skolan, och jag fick lov att vara mig själv utan att någon dömde mig. Det var den bästa klassen jag någonsin varit i, hittills. Och jag har absolut älskat min tid i gymnasiet, trots all stress som skolarbetet kan ha gett och jag ångrar inte mitt linje-och programval.
Nu när jag mer eller mindre fått mitt min skolgång avklarad så kan jag börja förklara mig lite mer om hur jag har upplevt mitt liv som adopterad. I och med all mobbning som jag har gått igenom så har jag lite svårt att lita på folk och jag har svårt att nå ut till folk. Jag har så gott som levt efter filosofin att om de vill umgås med mig så får de komma till mig. Jag vill inte tränga mig på ifall de inte vill ha mig där. Detta mestadels var i skolan, men jag har gjort mitt bästa att kurerar detta så att säga.
Men mobbningen har också hjälpt mig att utveckla vad jag tycker om att kalla mitt aura-seende. Jag dömer folk med hjälp av min magkänsla. Om de ger mig en bra magkänsla så är chansen större att jag öppnar upp mig för dem, men om de får min mage att slå illamående volter då håller jag mig på så långt avstånd som möjlig från dem. Detta är nåt jag kallar att läsa deras aura. Jag tror att det i och med min mobbing så har jag utvecklat detta som en försvarsmekanism.
Jag har inte den största väncirklen, men de vänner jag har värderar jag högre än nåt annat. De som stannar hos mig ännu mera så. De betyder så väldigt mycket för mig allihop, och jag önskar att jag aldrig förlorar dem. De har allihop hjälpt mig på nåt sätt bli den jag är den idag.
Min föräldrar har varit bra. De har alltid stöttat mig och varit där för mig. Nu när jag är äldre kan jag uppskatta det jag inte kunde uppskatta hos dem när jag var yngre. När jag var yngre klagade jag alltid, som varje barn antar jag, att jag ville ha det och det, och klart att jag inte fick allt, men jag inser nu när jag är äldre att det inte hade varit bra ifall jag hade fått allt jag pekade på. Jag inser att det måste finnas en balans, och jag tror inte att jag hade upptäckt detta på egen hand om jag hade blivit uppvuxen riktigt bortskämd, vilket bara visar hur bra mina föräldrar är.
Folk tittar på hur jag är med mina föräldrar och kan tycka att jag är oförskämd. Visst jag räcker finger och jag svär, men det visar bara enligt min mening att jag är en fri själ och mina föräldrar vet att jag skämtar. Det vet även mina vänner. De har allihop, både familj och vänner, alltid stöttat mig i mina mål. Jag visste sen 4:an/5:an att jag ville in på estet och att jag ville bli konstnär eller åtminstone jobba med konst när jag blev äldre, ett mål som jag fortfarande håller fast vid, och varken familj eller vänner har varit emot mig. De har bara hjälpt och uppmuntrat vilket jag uppskattar extremt mycket. Min föräldrar har gett mig en bra balans mellan strikt och frihet, och detta är något jag är väldigt tacksam för. Jag må vara ful i mun och trubbig både i personlighet och ord, men det ger mig karaktär. En karaktär som jag hittat åt mig själv och detta skulle aldrig ha hänt ifall jag inte fått den frihet som jag har fått under min uppväxt tack vare mina föräldrar.
Som adopterad har jag dock även upplevt en viss osäkerhet på grund av mina gener och utseende. Jag är den enda adopterade och den enda asiaten (som jag vet om) i den här familjen och det får mig att sticka ut väldigt mycket. Så jag har alltid känt ett visst starkt behov av att alltid framhäva mig själv väldigt mycket. Jag måste få veta att jag duger i min släktingars ögon. Jag måste inte alltid få beröm det är inte det jag säger, men jag måste få någon form av god respons, så att jag vet att jag duger. Att jag faktiskt tillhör familjen och inte bara är någon som bara är där, och inte tillhör.
Men trots allt skulle jag väl säga att mitt liv som adopterad har varit gott, med undantag för de enorma stup och gropar i mitt liv som funnits där. Och med stup och gropar syftar jag på mobbningen och denna osäkerheten jag har.
Det enda som jag skulle påpeka suger är det faktum att jag inte känner mina biologiska föräldrar. Jag vill så gärna veta vilka de är. Att få träffa dem skulle fylla ett sådant enormt hål som finns inom mig. Det gör nästan ont att inte veta vilka de är. Det känns som att jag inte riktigt känner mig själv förrän jag har träffat dem. Och varenda ledtråd som jag får reda på, varenda liten detalj som jag får reda om dem på gör extatisk av glädje. Det får mig att känna mig närmre dem.
Jag har fått veta lite om dem genom mina adoptionspapper och för mig så är dessa papper extremt kära, och den lilla information jag får veta här gör jag många referenser till mig själv i hopp om att komma dem lite närmre.
Jag vet att båda mina föräldrar bär glasögon (vilket kan förklara mitt behov av glasögon), en av dem av laktosintolerant, min biologiska pappa kan/kunde stämma ett piano (jag har spelat piano sen 9:an) och min biologiska mamma tycker om att rita och lyssna på musik (detta råkar vara bland mina favoritaktiviteter/hobbyer). Att så lite kan göra sådan skillnad, men att veta detta betyder så mycket för mig.
Jag har alltid vetat att jag har varit adopterad. Det har ju liksom inte varit något man har kunnat dölja och så länge jag kan minnas har jag önskat att jag kunde få åka till Sydkorea och träffa dem. Det är en av mina största önskningar här i livet. Att få träffa människorna som gav mig liv och hade godheten att ge mig ett namn. Det finns bara i sådana fall en farhåga som jag önskar inte kommer bli sann och det är att äntligen komma till Korea och finna två gravar med mina biologiska föräldrars namn på.
Alis- Hyun Yoh
Kommentera