17 Jul

00:42
Twitter Facebook

Nytt koncept

0kommentarer
  • En tid för eftertanke
  • En tid för insikt 
  • En tid med förtvivlan 
  • En tid med förlåtelse 
  • En tid för försoning
  • En tid med förtröstan
  • En tid med acceptans 
  • En tid med glädje
  • En tid med hopp

    Så här ser livet ut för många. Man går igenom en hel lista av känslor som kan speglas innan för ditt och mitt skal. Känslor som påverkar en så ofantligt mycket. Jag har varit ifrån denna plats ett bra tag nu tycker jag och varje gång säger jag i någon form med att jag snart återvänder för att skriva igen. Men någnstans så blev det för mycket fokus på det negativa. Det berodde helt på att jag hade så otroligt många känslor som låg och vek sig i kroppen på mig. Jag inbillade mig att allt var bra efter operationen. Men nu vet jag bättre. Att läka sår fysiskt tar tid men också att läka sår i själen är något som ofta tar längre tid än vad man tror, iallafall vad jag trodde om mig själv. Jag vill inte säga att jag missbedömde mig själv, men det var nog bara att jag inte fått någon slags handledare som kunde cotcha mig ur från mönstret. Min cotching har kommit från både läkare, vänner och inte minst familj. Men när jag verkligen på riktigt förstod att jag faktiskt duger precis som jag är fast jag har en hel del ärr på min kropp. Inte ärr från självskadebeteende utan jag syftar på operationer efter operationer. Eller som en morgon för några veckor sedan då jag står och borstar tänderna och reser mig upp från att tvättat ansiktet till att titta upp i spegeln och inse att jag är brun och att jag faktiskt inte ser svensk ut. Men att samtidigt känna sig som hur svensk som helst innan för mitt skal det går knappt att beskriva. Absolut!!! Det är klart jag är fullt medveten om att jag är asiat och att jag är adopterad men uppvuxen i Sverige och känner mig lika svensk som någon annan fast...på insidan. Men denna chock att en helt vanlig dag bara kolla sig i spegeln och se dessa ärr mot denna ljusbruna hy som jag är och faktiskt inse att vad än folk säger så är jag en vinnare. Jag har vunnit det viktigaste loppet att bli människa och att faktiskt känna mig trygg med den jag är aoavsett vad än folk säger. Det är bara tecken på att man inte vet bättre om sig själv. Jag har hört att den som dömer andra dömer mest sig själv. Det tog lång tid innan jag förstod det bildspråket men det ligger något i det fast jag har väldigt svårt att förstå dessa ord. Då menar jag inte förstå rent språkmässigt utan den starka innebörden. 

    När jag äntligen började komma igång med mitt vardagliga liv igen efter operataionen så jag började jag tappa bort alla dessa kontakt som jag just fräschat upp veckorna innan min operation. Just detta, tyvärr är de det som har tagit absolut hårt i mig. En del kallar att det är egoistiska som uppkommer. Men jag står fast vi att människor i allmänhet är så nyfikna vill alltid ha det nyaste och mest färska nyheterna när det antigen ska föddas barn eller när någon går bort. Man vill liksom vara med när det händer mn efter ett tag när det hänt då delas gruppen upp i två delar. Ena gruppen som fortsätter att hänga på, med andra ord de trogna. Men sen finns det den där skaran av människor vänder ryggen till eller helt plötsligt ställer sig i hyllan där den stod innan alla nyheter började komma fram. 

    Men som exempelvis som sjuk och man går ut med att något håller på att förändras i ens liv. Att faktiskt livet kan ta slut pågrund av denna insjukning så blottar man sig något otroligt. Där kan man faktiskt välja att göra olika antigen, berätta för de människorna man SJÄLV vill berätta för. Men också kan man välja att inte berätta något alls. Men vad är egentligen bäst? Att inte våga berätta vad som håller på att hända till de människorna man tror klarar av att höra nyheten eller är så pass nära så man är tvungen. Eller bara att hålla tyst och låta spekulationerna sväva i luften bland alla man känner. Och sätta krav på ens familj att inte berätta för någon eller ens råka försäga sig. Vad är bäst? Denna fråga har jag analyserat många nätter långa men också många diskussioner med personal på sjukhus och närstående. Men det är aldrig lätt att ''förlora'' en vän. Men det är absolut inte heller lättare att förlora vänner när man just berättat något sådant och faktiskt låtit dem vara med under resans gång när man varit sjuk. Låtit dem höra alla nyheterna dem SJÄLVA vill höra eller frågar efter. Och sedan när allt spektakel lagt sig så drar man sig undan. 

    Ångesten över dessa frågor och upplevser har varit rent ut sagt sviniga. Det är inget jag önskar någon. Men det är också svårt att balansera och faktiskt uppmuntra vännerna som består fter något sådant här. Det finns miljontalts fördomar, spekulationer och tankar när man varit med om något sådant här som anhörig till en människa som varit med om något traumatisk. Hur ska man förhålla sig?
     


Efter Hjärtoperationen
Kommentera

Kommentera

Publiceras ej