innanformittskal.blogg.se

Ojoj, vad tiden går fort när man har roligt bruka man säga… Men ojojoj vad tiden går fort när man har smärta och bara ligger och väntar på att mer smärtstillande som ska serveras i kanylen eller i tablettform. Det är lite som att spela på lotto, man vet inte om smärtan ger sig. Man ber en kort bön om att det är sista gången man ska känna just den smärtan. Jag kommer skriva mer kring operationen inom det närmsta dagarna. Men jag vill bara skriva ett kort inlägg här om att nu har jag få lämna sjukhuset i Lund och kommit till min hemstad. Vilket är helt galet & jag är så TACKSAM.

 Det är knappt att jag som patient tror att jag verkligen har fått lämna efter bara några dagar sedan den stora operationen. Operation som vi inte alls hade en aning om hur den skulle sluta. Människor omkring mig kan säga något i still med ’’ Jag visste att det skulle gå vägen för dig.’’ Så kan även en mening från mig själv lyda. Men nej, allt detta handlar om inställning och tro. Har jag bestämt mig för att kämpa fast smärta exciterar och mot en del odds så håller jag mitt ord. Jag tror på en Gud som läker när det blåser omkring oss. En räddare, någon som jag göra de omöjliga till det möjliga. Här ser vi beviset. Så, många som har bett för mig, faktiskt flera hundratals människor som känner mig och min familj eller någon annan anhörig till oss. Detta är verkligen ett kvitto. Jag har bestämt mig för att detta ska göra mig starkare som individ. Inget snack om att bryta ner mig, inte alls.

Saker och ting inträffar ständigt i våra liv. En del saker som vi har räknat med och även saker som vi inte har räknat med. Men det då gäller det bara att ha hoppet uppe. Oavsett om det är religöst hopp eller ’’bara ett vanligt hopp’’ så lever vi faktiskt mer på vårat psyke än vad vi tror. Jag har varit hyfsat skeptisk till detta med min operation. Men ’’tyvärr’’ finner jag inga professionella bortförklaringar om att det inte finns någon hjälpare. Därför har jag valt att faktiskt förlita mig på att Gud existerar. Varför ber man så intensivt och förlitar sig på något så mycket som jag har gjort och inte får ut något alls. Jo, för det är inte sant. Jag förlitade/förlitar på att Gud skulle hjälpa mig i denna kamp, inte bara till 50 % eller 99,9 %  utan till 110 %  och det hjälpte att faktiskt lägga hela sitt liv i Guds händer. Han måste absolut inte göra jätte under för en för att man ska börja tro, absolut inte. Men det blir lättare och konkretare för oss människor att våga tro på något, när vi har facit i hand. Så har det varit för mig, men för varje livsprövning jag gått igenom har det blivit tydligare när jag själv faktiskt har varit tillmötesgående och tillåtit mig att se att livet har en fantastisk buffé av något som jag kallar BÖN!  

Tanken men denna blogg var att jag skulle driva den fram till operationen. Men jag har valt inte minst att beskriva dagarna som jag nu har varit frånvarandra här på bloggen utan faktiskt bjuda med just dig på tiden efter operationen. Kampen om att återhämta sig. Lära sig gå ’’normalt’’ & ’’ äta och faktiskt kunna få behålla maten’’  Framförallt kampen om att sätta sig i skolan igen och leverera som aldrig förr.. 

Firar livet med en drink: 

•hallonantibiotika