Hej

Vi är otroligt tacksamma för all bön och

alla tankar vi har fått ta emot.

Vi alla i familjen mår okej efter omständigheterna som varit.

Men nu väljer jag, ’’Nova’’ att ta en paus från samtliga sociala medier och kommer stänga av telefonen en period

framöver.

 

Tack! 

 

 
Bön, Tack,
Tårar från himlen, när änglarna gråter
Är tårar av glädje och tårar av hopp
Tårar från himlen, när regndroppar faller
Blir till en flod som bär kärlekens bud



/F.Å 



Minuterarna strax förre…

07.54
Den där vita dörren med ett stort runt fönster i mitten med siffran nummer 1 rycktes upp. En sköterska stack in huvudet ’’ Hej Nova, Jag vill bara kolla om du vill ha något lugnande?’’ Där halvlåg jag på sängen och min oroliga röst blev ett förstummat ’’ Eeh, ohjaaa’’.  Sköterskan smällde igen dörren igen med en mjuk smäll. Klockan stod på 07.54.

07.59

Den blonda sköterskan med flätan på högersida kom in i rummet igen. ’’ Här kommer jag med en tablett som är lugnande’’ I detta laget förlitade jag mig så pass mycket på alla sköterskor och läkare att det inte skulle ge mig fel medicin. För det är nämligen så att jag som både individ och asiat är extra känslig mot både alkohol samt starka mediciner speciellt såna preparat som t.ex. stesolid och morfin.  Men nu i efterhand har jag fått veta att den där sköterskan som kom endast dessa två gångerna gav mig stesolid. Vilket avdelningen hade full koll på att jag inte fick proppa i mig. Visst, det låter säkerligen lite lustigt att man inte frågar innan man stoppar i sig tabletter. Men när man ligger ungefär 30 minuter innan man ska rulla till en hjärtoperation, så tänker man faktiskt inte på att fråga om alla grejer man får serverat varken i kanylen eller i tablettform. För vi talar om ungefär 10-30 tal olika behandlingar av mediciner dygnet innan operationen… Nu var den okända tabletten i min fastande mage och roade sig. Klockan hade slagit 08.00

08.09

’’ÅÅH, kan det inte vara dags nu’’ började jag halv skrika åt min pappa som satt i den röda fåtöljen alldeles bredvid mig på höger sida och höll min hand. Jag minns faktiskt inte riktigt vad han svarade men jag kan tänka mig att det var något i still med ’’ Det kommer gå bra Nova’’ Sedan föll en lång dialog mellan min far och mig där ämnet handlade om att, han skulle följa med mig till narkosen eller om vi skulle ta ett sista farväl på mitt rum.  Snäll som han är sa han att det var ju bara jag som kunde bestämma det. Efter mycket analysering i mitt egna huvud och några ord som föll så elegant ut genom munnen på mig bestämde jag mig för att vi skulle ta avsked på rummet. Jag tänkte någon gång måste man växa upp… Nu tror jag att många av er läsare som känner mig suckar och tänker ’’ Men Nova, ibland får man vara liten’’ Men just denna grej var ett avstamp för mig att markera tydligt och konkret att ibland får man växa upp och göra sådant som är jobbigt utan att hålla sina föräldrars händer.  Någon gång i tiden måste man ta avsked och släppa handen. Efter överenskommelsen var avslutad så kom två unga sköterskor och sa ’’nu rullar vi’’  08.25

 08.18

NU, hade det låst upp spärrarna på sängen. Nu var hjulen på sängen fria. Fria att rullas ut i korridoren. Men äsch… Vi rullade några ynka centimeter, sedan kom det två ur unga undersköterskorna på att vi kanske borde koppla med oss alla sladdarna. En aning humoristiskt när man ser på det i efterhand. Men just i det skedet jag befann mig i var det endast sjukt irriterande. Jag kommer ihåg att jag tänkte något i still med att ’’ Har det glömt sina hjärnor hemma eller?!’’  Självklart, man kan glömma sådant, det gör även jag. Men just nu var det allt från stesoliden till en total ångest av förvirring som spirade innan för mitt skal.

Undersköterskorna rullade ut och jag vinkade med en rastlös hand ett hejdå till pappa som stod kvar i rummet medans jag rullades ut. Sedan rullade vi förbi receptionen där den humoristiska receptionisten satt. Även hon ropade försiktigt lycka till medan hon nickade så elegant på sitt huvud som ett farväl. Vips var vi ute ur avdelningen, ute i det kalla sterila hissrummet med 16 hissar. Varje hiss hade en skylt där det stod antigen ’’ Endast för sängtransport’’ eller bara ’’Hiss’’ Den unga undersköterskan tryckte på något nummer antigen stod det 5 eller 7. Troligtvis 5. För vill minnas att det var en såkallad bulle åt ena hållet på siffran. Vilket jag minns att jag hade otroligt roligt åt när vi åkte hissen. Även här var det troligen stesoliden som började ta mitt medvetande.

Men sedan somnade jag för en kort stund på ungefär 5 sekunder, vilket kändes som en evighet.

Klockan slog nu på 08.28

En rad kända ansikten. Ansikten som formade undersköterskor, sjuksköterskor, doktorer och kirurger som jag hade träffat i en rad olika undersökningar och samtal det senaste månaderna. Jag får inte glömma alla narkosläkare som jag dagen innan hade suttit och skrattat åt så  ljuvligt pågrund av att det var heltäckta av dessa gröna skynkena och det roliga huvudbonader även i samtalen kring operation. Visst förstår jag varför det måste ha gröna skynken på sig. Men är det inte lite komiskt när man sitter i ett konferensrum och samtalar om morgondagens storslagna operation och min klädsel är kavaj och deras är gröna plastskynken som täcker deras kroppar. Det enda som sticker ut är deras ögon.

Hur som helst nu var sägen rullad fram till den lilla hallen som låg parallellt till huvudhallen på operations avd. Jag har nog aldrig sett en sådan folkskara på sjukhus som alla stirrar på mig. Två+ sköterskor som står bakom mig, några vid varje sida ungefär 4 st, några som står framför mig. Sedan ett dussin som står och  säger i kör att jag bara ska gå fram till bordet som ligger drygt 5-7 meter framför mig. Sedan lyfter ytterligare 2 upp mig på bordet.  Jag tror ni förstår, det var sjukligt många människor där.

08.33 står det på den gigantiska klockan som har placerats någon meter framför mig. ’’Nu börjar det…’’  sa en narkosläkare.  Mitt svar blev kort men rak på sak ’’ Ja, gör det. Annars är det onödigt att jag har kommit’’ Humorn var det i alla fall inget fel på även fast stunden kanske inte skriker humor direkt.

Första ingreppet misslyckades…

Nu var tiden inne, det skulle skära väldigt försiktigt i min höger handled för att sätta in ett litet ’’chip’’ för att kunna ha stenkoll på pulsen. Men PANG!! Jag kände något som rann på hela min hand. Narkosläkaren säger ’’ Oj, nu får du en extra present, i form av jätte blåmärke…’’ Hon hade alltså misslyckats att snitta. Så då säger hon till min stora förvåning. ’’ Då prövar vi i andra handen.’’ Hon går runt den stora operationsbordet jag ligger så tjusigt på. Nästan lika tjusigt som en panerad köttbit på sommargrillen. Fast äsch.. Även här sticker hon i handleden och åter igen känner jag hur det blir blött. Jag tittar lite omkring mig och ja det står galet mycket gröna små människor omkring mig. Men en sak ser jag och det är klockan.

09.14 står klockan på…

’’ÅÅh, äntligen’’ hör jag någon säga och flera röster som instämmer med positiva lovord. Det gick!! nu hade hon skurit upp för tredje gången och det lilla ’’chipet’’ var nu placerat. Då hör jag någon står precis vid mitt huvud och säger ’’ Nu sätter jag masken på dig så andas du bara in försiktigt’’ Just då tänkte jag skrika ett ’’nej’’. Jag minns faktiskt inte fall jag gjorde det eller inte… Men där emot minns jag att någon i rummet säger ’’ Tänk Nova, snart är det vår, fåglarna kvittrar och du kan springa vid vattnet igen…’’ Någonstans här tar det stopp och jag har somnat in. Dock senare än vad tiden var sagd från början.

(  Men när blir tider korrekt?!  Tänk bara kollektivtrafikens tabeller så förstår du! )

 

 

 

 

Avsked, Hjärtebarn, Hjärtoperation, Hjärtproblem, Hjärtsjuk, Narkos, Operation, hjärteblogg, lunds universitetssjukhus,