Kära nån vart tar tiden vägen? Månaderna bara flyger förbi och bloggen suddas sakta ut till en enda ostrukturerad blogg ungefär som jag är, ostrukturerad liten borttappad själ, iallafall för perioden. Här om dagen satt jag i min bil och skulle köra till den där staden som jag har åkt till ungefär varannan helg det senaste halvåret.. Men denna gången var det annorlunda, jag körde nämligen pga av jag har kommit till andra uttagningen av en intervju till ett av mina dröm jobb. När man får besked om att man har tagit sig ett eller två steg längre än somliga andra i denna jobbprocess, borde man känna lycka och stolthet. De senaste veckorna har jag försökt inbilla mig att jag gör det. Men ärlig talat så blir jag mer osäker på mitt beslut ska jag ta detta jobbet eller ej. I väntan på att jag ska få besked om jobbet blir mitt och jag samtidigt förbereder mig mentalt att om jag inte får jobbet så ser jag det som en stor erfarenhet. Så... sitter jag och sökte lite på olika andra jobbalternativ i den där staden med stort O. Plötsligt hittar jag ett helgjobb som idrottsinstruktör, utan att jag tänker så sitter jag helt plötsligt och fyller i papperna på deras hemsida. Sedan tänker jag inte på det mer, utan istället tar mig en trevlig promenad i kvarteret. När jag väl kommit tillbaka från den uppfriskande turen så är det dags för att ta en svalkande dusch följt av en härlig nattsömn. Klockan 08.50 om man ska vara prick så ringer det på min telefon. Rackans!! Jag skulle ju ha en sån där härlig sovmorgon. Jag lyckas fånga luren som ligger på nattduksbordet. Jag svara med en morgonstämma som inte är den vackraste '' Hallå'' plötsligt inser jag att det är från idrottsjobbet som jag skickade in en spontan ansökan. Killen på andra luren vill boka in telefonintervju. Jag svarar fortfarande med min grötiga morgonstämma '' Åh, så trevligt'' En timme senare ringer killen igen .. Efter ungefär 45 minuters intervju så lägger vi på. Jag tittar mig själv i spegeln och skrattar till en aning. Två timmar efter detta samtalet ringer killen för tredje gången ''Hej! Tyvärr anser vi inte att du ska få denna tjänsten som idrottsinstruktör hos oss, men vi ser gärna att du blir vår huvudledare/plats chef här i staden'' Jag blir så chockad när jag hör min egna röst säga '' Ja, men det tar jag gärna'' Killen på andra sidan luren säger att han hälsar mig välkommen och att han skickar anställnings avtalet till mig innan han går hem från kontoret. Kära nån! Detta känns verkligen som en lustig men väldigt humoristisk dröm. Nu håller jag bara alla tummarna att jag ska få det jobbet som jag var och sökte här om dagen. För plats chefs tjänsten är bara aktivt på helgerna.
Jag är oerhört tacksam över alla dessa möjligheterna, men ändå är det som jag sätter krockben för mig själv. Vill jag verkligen flytta till denna staden? När jag precis har gått ifrån en relation i denna staden. Mitt i allt detta kan man ju tycka att jag kanske inte borde skrivit på den där tjänsten på helgen.. Men den stora orsaken är också att jag har sagt upp min lägenhet för planen var att flytta till staden O oavsett jobb eller ej bara pga av relationen. Men relationen tog stopp som en blixt från klarhimmel.. Så nu står jag utan lägenhet och ett helg jobb och ev ett veckojobb... Dock har jag fått ett ''reserv jobb'' i staden O måndag-fredag. Men det jobbet har jag haft nu i min hemstad och tyvärr så är det nog inte riktigt min grej, Usch vad kräsen jag låter och klagar, Men ibland får man faktiskt klaga, tänk vad underbart ett ställe där man kan skriva av sig. Hur som helst så är jag oerhört tacksam över mitt liv och mina nära och kära. Jag hoppas även att jag ska komma igång med föreläsningarna igen. Kanske skulle man kunna frilansa till hösten om jag inte får jobbet. Nä nu är jag nog lite för trött för att blogga.. klockan står på 03.33 ...
Nu håller denna veckan på att komma till sitt slut. 

Jag vet inte vart jag ska börja riktigt, det har varit en vecka med massa känslor inblandade och en rulle med konstiga situationer och upplevelser. Vi har bland annat varit i Lund en sväng. 
Det är alltid lika laddat och jobbigt att åka ner dit. Jag har varit i Lund kanske 7 gånger i mitt liv utan att det har varit sjukhus relaterat, alltså med andra ord så är det lite så att när vi åker till Lund så väntas det alltid en tuff resa både fysiskt men mest psykiskt. Man tänker, vad ska hända nu? Vad ska dem säga denna gången? Men en sak som alltid är detsamma och det är det otroligt varma bemötandet. 

Förstå mig rätt, men jag kan bli ganska exalterad av att veta att jag ska till Lund på grund av att jag blir behandlad som en prinsessa. Även fast det jag gör där inte alls är roligt över huvudtaget , så är bemötandet avgörande av att jag ska orka och att jag inte känner någon större skräck i att faktiskt vara där. En del människor beskriver ju sina sjukhus besök som det vore det mest hemska stället att befinna sig på. Som bebis var jag väldigt rädd och tyckte inte alls om sköterskor eller läkare, men när ja började bli så där 8-9 år så började jag faktiskt intressera mig... Jag blev och blir fortfarande så fascinerad av deras sätt att bemöta alla sina patienter. Visst, nu vill jag inte sitta och skriva att allt är fantastiskt när man är på sjukhus. Långt ifrån, man önskar inte ens sin värsta fiende att behöva gå igenom  en sån här mental och fysisk prestation som man får kalla det. Men om vi utgår ifrån mig så är jag väldigt tacksam över bemötandet från sjukhuspersonalen. Även fast man kan vara frustrerad när man sitter där med kanylen placerad i sin arm och man bara väntar på att det ska servers någon smarrig medicin i den blåa mackapären som sitter så tjusigt fastspänd med bandage...Rätt in i blodomloppet. 

Denna veckan har också varit den första veckan (för år 2015) nu som jag har varit hemma pågrund av att orken inte lyser så stark som den bruka göra. Men jag har ett mål att iallafall gå till min vardag en liten stund på tisdag... I längden blir man tokig av att bara sitta hemma eller att åka till sjukhuset. Man måste göra något annat också. Dessa dagarna som nyss har passerat har jag legat kvar hemma i min säng eller vistas på sjukhuset. Men alla dagarnas gemensamma mål har varit att gå ut en runda. Min läkare som har ansvar över mig här på mitt hemsjukhus uppmuntrar och stöttar mig i att jag ska försöka ha som mål att gå ut i friska luften en stund varje dag. Visst visa dagar har jag bara grävt ner mig själv i sängen, om jag sa något annat skulle jag ljuga. Men jag försöker iallafall gå till affären, eller gå hem till någon kompis eller att jag bjuder över lite kompisar. Då kommer man på bättre tankar. Men mest vill jag vara ensam i min lägenhet.

En vän till mig frågade i ett helt annat sammanhang om jag hade ADD eller ADHD, jag har inget av det, vad jag vet iallafall. Men jag undrar lite, visst jag kommer fort till ro, men när jag har isolerat mig några dagar då måste jag verkligen hitta på något och där kommer min stora svaghet in i bilden. Jag kan liksom inte hitta på något litet utan, jag villl spela fotbolls match eller fara på dagsutflykt till en helt annan stad och bara ha det mysigt. Jag har liksom svårt att göra det lilla och känna att det räcker. Jag tar också på mig alldeles för mycket, jag är nog trotts allt en kvinna som har svårt att säga NEJ även fast jag ofta nekar att jag är ''sån''. Men jag har fruktansvärt svårt för att säga nej , när jag vet att jag egentligen vill det så gärna. Jag tror nog att alla människor känner så ibland att man inte villl säga nej. 
Men just nu måste jag säga nej till mycket i in vardag på grund av hjärtat. Sanningen är att jag kommer aldrig kunna orka lika mycket som andra i min ålder. Min läkare har tjatat på mig varje gång vi träffas , vilket i gör väldigt ofta. '' Du måste sluta jämföra dig med andra''  Detta är något som jag kämpar jätte hårt med och har gjort princip hela mitt liv. Kanske beror det också på att jag alltid har vetat och sett att jag inte ser likadan ut som andra svenskar.. Jag är ju trotts allt en asiat. Men jag har i stort sätt alltid kollat på mina vänner.. Och försökt eftersträva dem så mycket det bara går.. Jag vill också känna mig svensk, precis lika svensk som mina vänner. Men som tur är, så har jag ju förstått att vi alla är olika och tänk vad fantastiskt att alla får vara olika. Men min huvud tes är att jag ofta jämför mig med andra i fysisk kapacitet också. Det är egentligen inte så konstigt att jag inte orkar lika långa arbetsdagar som dem andra i långa loppet. Därför finns det en dag då allt rasar, där sanningen kommer fram att jag orkar inte , även fast jag ser ut som om jag orkar. För vi alla människor prioriterar olika saker i våra liv och jag har alltid och kommer nog alltid för den delen lägga energi på att jag ska se frisk ut. Tyvärr får jag väll säga att jag är väldigt bra på att se så frisk ut, för att jag har övat på det hela mitt liv, därför tror jag att det blir en sån enorm kontrast när man får veta att fallet inte är som jag utstrålar. 
   

Avslutningsvis, vill jag säga att jag känner mig som en svensk, men jag blir ständigt påmind att jag är asiat när jag kollar mig i spegeln. 




Hjärtoperation, Lund, Sjukskriven,
Igårkväll efter jag hade publicerat mitt inlägg så fick jag hundratals nya läsare. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev väldigt smickrad. Men jag vill också skriva klart och tydligt varför jag valt att blogga för alla er nya som har tillkommit. 

Jag skriver först och främst för min egna skull. Ni vet, det kan vara oerhört skönt att bara låta fingrarna studsa fram på tangenterna och låta en lucka från huvudet öppnas och man kan rensa bort allt som snurrar i skallen på en. Men jag skriver också för att jag har upptäckt under alla mina 5 år som bloggare att man kan nå ut med så viktiga saker, dels till människor som befinner sig i liknande situationer som jag befinner mig i. Men även de anhöriga till de som inte har valt att skriva i offentlighetens ljus. Men sist av allt så skriver jag till mina egna anhöriga. Ibland kan det vara jobbigt att prata om saker och ting inte för att jag är en person som håller inne med saker utan, för att inte kväva glädjen med massa sorgest snack. 

Nu vill jag passa på att be er att respektera att jag har en ganska jobbig dyslexi som gör att jag kan ha väldigt svårt att stava. Men jag ser detta som en utmaning att blogga trottsa min dyselexi. Ingenting blir bättre av att man inte försöker utmana sig själv. Men jag vill att ni ska veta om det och inte döma mig på förväg. Huvudsaken är att syftet med mina texter går ut till er som läser. 

Jag måste bara avsluta med en ur konstig sak... 
Under alla mina år som jag har bloggat så har jag fått väldigt många besökare men väldigt få kommentarer. Inte för att jag vill att det ska se bra ut. Men för att det hade varit skönt för mig att på ett ungefär veta vad det är för människor som läser. Hjälp vad detta inlägget blev lustigt helt pltösligt. Låter ju som värsta regel listan publiceras. Det var inte mitt syfte. Mer som en liten information av vad som snurrar i min skalle.