innanformittskal.blogg.se

Att vara social när man inte mår bra, det har nog de flesta människorna prövat på, någon gång i sitt liv. Det finns bara ett ord för att beskriva den känslan och ordet jag söker är hemskt. Smärtan som skriker inom en, en smärta av förtvivlan. Att sitta där på den mjuka sköna stolen som står så prydligt och samtidigt som man försöker koncentrera sig på att sitta, så rak som möjligt utan att det ska synas att man försöker anstränga sig. Det kallar jag ansträngande, i alla fall i mitt skede. Men om man inte vill kalla det ansträngande så kan man krydda med att man ska andas normalt med en syresättning som inte är i topp form. Som om detta inte vore nog så ska man skapa sig ögonkontakt med människorna kring bordet och föra ett socialt samtal som lockar både moster Gärda och gubben Arne och den andra till att vara med i samtalet. Strösslet på detta mirakel eller jag menar spektakel, så ska man känna pulsådern pulsera som en högtalare från en Håkan Hellströms konsert. Då har man ett riktigt gympapass utan löpning dock. Jag skulle önska att jag kunde skriva om en karaktär som har det så här. Men tyvärr kan jag inte det utan detta är mer liknande en självbiografi om mina senaste dagar. Att blicka tillbaka tycker jag är väldigt givande i många situationer, men dock gör jag det allt för sällan. Istället blickar jag framåt och låter tankarna rulla precis som den där fotbollen jag skrev om för några dagar sedan. Nu är tankarna väldigt intensiva och fokuserade på hur jag ska hantera nyår och några övriga besök hos några mycket nära vänner till mig. Jag ser så fram emot att umgås, men jag vill verkligen kämpa för att kunna åka. Men krafterna börja surna bort innan för mitt skal. Idag har jag hållit mig vaken i 5 1/2 timme och ska snart lägga mig ner för att sova igen. Så här ska det inte vara, för en 18-åring. Det är så skrämmande när man tänker på, att för ungefär 2 månader sedan var jag ute och sprang ungefär 1-2 mil utan problem och ägnade ungefär 3-6 timmars träning per dag. Och nu består endast en promenad ner från trappan och möjligtvis till brevlådan och hem igen. Livet kan ha många vändningar i livet. Det behöver inte alltid vara att man råkar vara med om en trafikolycka och får leva med ett handikapp och får ändra hela sin livsstil.Det är fruktansvärt att inte få ägna sitt liv åt det man brinner för. Man tänker att mycket annat har fått ryckas bort från en. Allt från att min biologiska pappa som dog när jag var 5 år, till operation 2009 där jag miste jätte många vänner, till att flytta från en ny stad, sedan bryta upp med min kärlek, sedan till att sjukdomen fick sitt återfall och man fick lämna ett fantastiskt liv man hade byggt upp, till nya vänner och en ny skola och en helt ny livsstil. Detta är bara lite av det som format mig de senaste åren. Men nu när livet var så fantastiskt så förlorade jag princip allt det jag älskade att ägna min vardag till. Man hade ju hoppats på att man skulle få kunna behålla något, som t.ex. fotbollen. Men nej! Det som håller mig uppe är min familj och min tro. Sedan självklart finns det bagateller som också håller en uppe så som t.ex. en blogg att rensa sina tankar på. En del vänner får mig såklart också att hålla mig uppe speciellt en. Som har gjort så mycket för mig, sedan jag flyttade till min nya stad. Vi kan kalla personen Anna. Anna gjorde allt för mig, hon kunde be andra gemensamma vänner till oss att lämna ett rum för att hon ville berätta för mig att min tro kommer att spela stor roll i alla fighter jag står i. Men det kunde också vara en sådan enkel sak som att hon var stolt över mig. Hon kunde även göra helgalna saker för min skull. En sådan person som gömmer sig bakom Anna finns inte många av. En riktig stjärna och min pf = personliga fighters ( Svengelska när den är som bäst) Hon är och kommer alltid att vara min stora förebild i livet. Även fast hon själv inte förstår hur mycket hon gjort för mig. Jag önskar att alla som ''anna'' inser att ni gör stor skillnad även när ni minst anar det. Just nu är det såna här personer som får mig att inte lägga mig ner. Varenda hälsning via kommentarer, sms eller samtal i telefonen är så guldvärt för mig just nu. Så Tack att ni är ni!