Dagarna, veckorna och månaderna bara springer iväg från oss. Vad gör vi egentligen med tiden kan man fråga sig. Min vardag har äntligen efter många år fått struktur, visst ibland får man bryta mönstret i vardagen pga av olika skäl. Mina skäl har mest baserats på grunder som handlar om sjukhus. Tänk, nu baseras de oregelbundna icke längre på sjukhus som det varit tidigare gjort. Jag bruka ofta mumla för mig själv att livet är märkligt eller så använder jag ordet lustigt. Men det är faktiskt fruktansvärt lustigt. Jag personligen tycker att jag är väldigt gammal av mig, men hela tiden slåss jag av att jag inte ens är 20-år och har genom gått så otrolig mycket. Då syftar jag på x-antal operationer och adoptionen som mitt liv har hängt på. Ibland har det funnits stunder då jag känt att dessa två stora grejerna i mitt liv har blivit som min identitet. På sätt och vis har det ju faktiskt varit så. Utan min adoption hade jag inte vuxit upp i Sverige och jag hade förmodligen inte träffat de människor jag har omkring mig och jag hade absolut inte kunnat få mina operationer som ger en avsikt av att jag lever idag. Det kan man verkligen säga är lustigt. Jag har nog aldrig berättat om min skolgång här. Jag går faktiskt fortfarande i skolan, men på ett lite annorlunda sätt.

Många människor i min omgivning bruka säga något liknande som exempelvis '' vad skönt att du slipper allt elände'' Jag kan absolut förstå vad de menar. Men låt mig dra en metafor för er.. En konstig metafor men det är lite jag, att dra väldigt udda metaforer.. Huvudsaken logiken finns där iallafall. Det är som en festival... Föst får man planera och diskutera sedan får man gå till det praktiska och bygga upp allt och sedan är det ganska intensivt när själva festivalen är igång...Men sen när det flesta har gått hem så finns det alltid någon grupp som får städa upp allt och ta konsekvenserna om det har uppstått några vill säga... Detta var som sagt en konstig metafor. Men så känner jag det. Innan min operation så hakade alla i min omgivning på och var så galet nyfikna vad som skulle hända.. Alla ville hjälpa så gott man kunde och så vidare... Sen kom vi till stadiet då några hade tagit avstånd, kanske pga av rädsla..när det var mitt uppe under operationstider... sen gick det bara utför med människor omkring mig som tog avstånd... Eller helt enkelt inte orkade engagera sig. Men självfallet så fanns det en tapper skara som stått med i alla stadier... Men för de människor som tror att allt är över så är det inte så. Jg kämpar fortfarande på att ta igen allt från alla mina hjärtoperationer. Helt ärligt hann jag inte ta igen allt i skolan från året 2009. Men jag hade inte lång tid kvar för att bli färdig med gymnasiet/folkhögskolan förrän nästa operation var på igång alltså den i våras i år. Men tyvärr missade jag så pass mycket från skolan så jag fick åter igen sätta mig om och läsa om ALLT. 

Så nu har jag börjat på en ny skola för att ta igen allt och börja om och plugga.  Dock kan detta ta upp till 6 terminer till innan jag blir het färdig. Då får man bara hoppas och be att jag inte hinner bli sjuk igen. Jag hoppas dock att få färdigt så fort som möjligt så därför läser jag lite för intensivt för att jag egentligen ska palla. Men vad ska man göra? Jag vill så hemskt gärna hinna innan jag drabbas av en ny omgång.

Ojoj, jag tänkte bara sitta och skriva av mig lite innan jag la huvudet på kudden men det råkade bli en rätt lång text såg jag nu... Som avslutningsvis på detta inlägg vill jag tacka alla er som faktiskt läser min lustiga blogg och finns för mig. Tack 
Folkhögskola, Folkhögskola skola operation,

Luften tar slut för en kort stund...

Just det hände här om dagen när jag cyklade ner till vårdcentralen. Tyvärr var det inte bara då. Jag har varit tvungen att stanna till och leta efter andningen och låta ett och annat slem komma upp, även när jag inte cyklar. Även huden börja delvis bli blå, på en del områden. Ibland kniper det till lite extra i bröst regionen, lite som en stött. Från att vara så där lagom varm så blir huden iskall bara på någon sekund, och vätska börja tränga sig fram ur huden min.

 Så här var det för ungefär ett år sedan, om man ska vara mer exakt så för 11 månader och 40 dagar sedan. Men det började för ungefär 3 veckor sedan åter igen. Små förändringar som fylls på med fler och fler förändringar. Prover har tagits ett antal gånger den senaste veckan. Fler prover kommer det bli om 3 dagar. Då kommer det även bli EKG, ultraljud, syresättsförmågan sätts även på prov med mera. Det ska även diskuteras om jag ska få en pump som kommer sitta på magen där man hela tiden ska kunna följa mina hjärtslag. 


En god vän frågade mig om jag inte tyckte att det skulle bli lite lustigt att ev gå runt med en sådan pump. Men jag svarade snabbt: ’’Jo, men vad ska man göra. Jag är van, vid att få ta konsekvenser av att vara ett hjärtebarn.’’ Ofta låter det väldigt tragiskt när jag berättar om mitt hjärtfel. Förstå mig rätt nu, jag önskar verkligen att ingen ska behöva ha det så här. Att vara sjuk och att inte veta när hjärtat tänkt ta semester en sväng till… Men jag är faktiskt tacksam att jag har fått lära mig så mycket på mina resor fram och tillbaka på sjukhusen.  

Jag vet faktiskt inte vad jag hoppas på angående torsdag. Jag vill absolut inte ha beskyddet att jag börja få återfall, men samtidigt skulle det vara så skönt om det är det som är felet. För det är inte normalt att bli blå på kroppen och minska i vikt och behöva spy utan några större händelser. 

Hjärtebarn, Hjärtsjuk, Sjuk, Sjukhus, Återfall,