Jag har funderat och analyserat åter i omgångar om hur livet ska vara. När kan jag säga att livet leker? Vanligtvis skulle jag nog säga när allt rullar på och ingenting ont händer. Festligheter, balla vänner och ja en familj som man älskar men samtidigt kan utmana med att sätta gränser med. Ja ett riktigt tonårsliv med andra ord. Men jag har funderat som sagt extremt mycket kring detta. Jag kan bara finna ett ord och ordet är FEL. Nä missförstå mig inte, jag menar inte att livet är fel, det kan vara helt underbart givetvis. Men jag tror om jag ska utgå från mig själv,  vilket är ganska klokt att göra i och med att denna bloggen faktiskt är min och bara min. Min huvud tes är att jag har lärt mig så sjukt mycket på dessa prövningarna i min sjukdom. Jag menar tänk hur mycket jag har kunnat ventilera mig om här på bloggen, och sedan får du gånga den kraften med 10000 för att förstå hur jag är i verkligheten inte på någon socialmedia. Sedan ska du också gånga den med några till gånger.. för att få rätt resultat av vem jag är. Och svaret på denna ekvation ska du sedan gånga med tre i och med att jag har gjort tre tidigare hjärtoperationer. Jag har lärt mig så mycket varje gång jag har insjuknat. Man kan ju bara tänka sig när man har haft maginfluensa och hög feber och man verkligen längtar till att slippa den där jobbiga sängen och springandet till toaletten. Man målar upp alla dessa funderingar på att ( ååh, när jag slipper springa och spy hela tiden och kommer bort ifrån denna maginfluensa då ska jag göra, det och det och det där på jobbet och jag ska verkligen bli den där mamman eller pappan eller kompisen som jag hela tiden har skjutit upp  ) 




Jag tror att av varje sjukdom man får ta emot, så kommer det alltid något gott ur det. Man lär sig att längta och ta varje dag för vad den är. Inte att leva som om de vore den sista utan bara att helt enkelt ta varje dag i sänder. Jag läste igår från en kille som i sin tur hade hört om en tjej som levde värsta fantastiska tonårslivet allt var bara så galet fett. Men det gick överstyr. När hennes pappa ringde klickade hon alltid honom och detta hände någon gång ibland men med tiden så hände det varje gång. Ja vet inte riktigt hur länge detta pågick, men i alla fall, så pass länge att vi snackar ett halvår/år. Men till slut så ringde hennes mamma och berättade att hennes pappa hade gått bort i en hjärtinfarkt. Såna små historier man hör lite här och där.. Oj nu lät det kanske som om jag bruka höra såna historier ofta. Där svarar jag NEJ! Men dessa historierna får verkligen en till att tänka efter. Visst jag tror eller ska säga jag vet att inte en enda i min familj eller i min allra närmsta krets klickar mig pågrund av att det inte vill prata med mig. Visst det är helt två olika historier hon och jag bär på. Inte alls lika. Men när man faktiskt funderar fram och tillbaka, så ja det är nog så att från varje grej oavsett om det är en sjukdom eller att man är så självupptagen, är inga grejer som är speciellt positiva, så tror JAG att det  ALLTID kommer något gott ur det onda också. Gäller bara att finna skatten i livets labyrint. Sedan beror det givetvis på hur långt du är bered att gå för att hitta dessa godheter. Men i min labyrint finns det olika nivåer.. så om man har passerat en speciell nivå då är man säkrad och behöver inte börja om från början. Och min säkerhets nivå heter TRON på Jesus!
Därför vet jag att jag aldrig behöver ställa mig från början. Men bara för att jag har passerat denna underbara säkerhetsnivå betyder INTE att jag får bli smärtfri.  Livet  med en tro kan kosta mycket i ens liv.  Men  det spelar ingen roll hur snål man är, för om man verkligen känner att man är beroende av just en grej eller bara helt enkelt vill ha den så pass mycket så är man nästan alltid villig att betala. Dock kanske inte alltid ekonomin tillåter det, men att ha en TRO handlar om att betala men inte av pengar utan att tillåta sig själv att vara sig själv och lita på Gud.  

 

 
Känslor, Mentalt, Mod,
Här sitter jag i min lya och lyssnar på Håkan Hellström och funderar över livet. Jag är nog en person som analyserar alldeles för mycket ja och då menar jag för mycket med stort M. Jag har även kommit till min student by efter ett härligt lov. Jag tror inte att jag förstår att det är nära nu. Snart är det mars och snart är den 12.  För övrigt händer inte så mycket. Jag hade/har bestämt mig för att gå i skolan så långt in i tiden som möjligt. Men nu är dagen strax här då jag ska packa ihop i min lya och lämna denna by. Jag har funderat mycket på om jag ska säga till folk här när jag lämnar eller bara sticka utan att någon vet. Visst, det är nog ganska egoistiskt och bara sticka utan att säga något till eleverna. Men samtidigt orkar jag inte tänka hela tiden på vad andra ska tycka om jag bara sticker. Jag vill göra det så diskret som möjligt just för att undvika den stora uppmärksamheten. Men vad har jag för val egentligen?!

Rubriker kommer att falla över mig hur jag än gör. Precis som barnfilmen ’’ Det regnar köttbullar’’  Här är alla nyfikna vilket är roligt för annars skulle det vara tecken på att det inte fanns någon som bryr sig. Men något som också distraherar mig är att jag vet att det finns en del elever på skolan som läser denna bloggen. Ibland får jag mig konstiga tankar om att jag ska ställa mig upp i matsalen och plinga i glaset.  Kanske dra min långa livshistoria eller slänga mig på golvet och skrika ut min frustration på livets alla prövningar… Ännu bättra är kanske att hålla ett tal och avsluta med ’’Känn ingen sorg för mig’’ Nä, nu trycker vi på delete angående dessa ur konstiga tankarna. Men jag vill så gärna att folk i skolan ska antigen kommentera med ett namn här eller att komma fram till mig och säga att ’’ Jag läser din blogg.’’ Innan brydde jag mig inte så mycket men nu tycker jag det är väldigt kusligt och jätte läskigt att inte veta vilka som läser min blogg och får ta del av mina innersta tankar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den känslan. Men om ni tänker er att ni berättar det djupaste av er själva till folk, men ni vet inte vilka folken är. Men ni ser personerna varje dag och ni vet inte vem som vet allt om er och vem som inte alls vet någonting. Visst detta ingår ju att blogga, att inte veta vilka som läser. Så egentligen får jag ju skylla mig själv. Men samtidigt kan man ju önska i alla fall. Så nu är det officiellt att jag ska lämna skolan om några ynka dagar. Och det andra som är officiellt är att jag har en stark önskan att personer kan vara ärliga och stå för att det läser min blogg. Nu menar jag inte att alla ska göra detta, men främst personer som ser mig dagligen i skolan och bor på samma gata... Sedan om det finns andra som också känner att ni vill komma till känna att ni läser min blogg så blir jag varm inombords.  Jag har alltid varit så brutalt öppen här men nu känner jag att jag ska gå in i en fas med operationen som jag gärna delar här men känner då att jag vill ha ett litet humm om vem som läser.  


Visst, man ska inte ursäkta sig, men denna gången vill jag bara säga att jag har bara låtit fingrarna hoppa runt på tangenterna. Så nu ska jag pröva att publicera utan att läsa vad jag egentligen har skrivit. Blir intressant… Men det kommer verkligen DIREKT från huvudet ut på knapparna.
Känslor, Tankar, Vem,
Dagar kan fyllas av glädje men även sorg.
Men hela tiden finns det fokus och allt pekar på tron om att det finns något gott.
Godheten själv är JESUS och jag står för det.
Därför vill jag idag visa vart mina fingrar pekar på här i livet.