Nu håller denna veckan på att komma till sitt slut. 

Jag vet inte vart jag ska börja riktigt, det har varit en vecka med massa känslor inblandade och en rulle med konstiga situationer och upplevelser. Vi har bland annat varit i Lund en sväng. 
Det är alltid lika laddat och jobbigt att åka ner dit. Jag har varit i Lund kanske 7 gånger i mitt liv utan att det har varit sjukhus relaterat, alltså med andra ord så är det lite så att när vi åker till Lund så väntas det alltid en tuff resa både fysiskt men mest psykiskt. Man tänker, vad ska hända nu? Vad ska dem säga denna gången? Men en sak som alltid är detsamma och det är det otroligt varma bemötandet. 

Förstå mig rätt, men jag kan bli ganska exalterad av att veta att jag ska till Lund på grund av att jag blir behandlad som en prinsessa. Även fast det jag gör där inte alls är roligt över huvudtaget , så är bemötandet avgörande av att jag ska orka och att jag inte känner någon större skräck i att faktiskt vara där. En del människor beskriver ju sina sjukhus besök som det vore det mest hemska stället att befinna sig på. Som bebis var jag väldigt rädd och tyckte inte alls om sköterskor eller läkare, men när ja började bli så där 8-9 år så började jag faktiskt intressera mig... Jag blev och blir fortfarande så fascinerad av deras sätt att bemöta alla sina patienter. Visst, nu vill jag inte sitta och skriva att allt är fantastiskt när man är på sjukhus. Långt ifrån, man önskar inte ens sin värsta fiende att behöva gå igenom  en sån här mental och fysisk prestation som man får kalla det. Men om vi utgår ifrån mig så är jag väldigt tacksam över bemötandet från sjukhuspersonalen. Även fast man kan vara frustrerad när man sitter där med kanylen placerad i sin arm och man bara väntar på att det ska servers någon smarrig medicin i den blåa mackapären som sitter så tjusigt fastspänd med bandage...Rätt in i blodomloppet. 

Denna veckan har också varit den första veckan (för år 2015) nu som jag har varit hemma pågrund av att orken inte lyser så stark som den bruka göra. Men jag har ett mål att iallafall gå till min vardag en liten stund på tisdag... I längden blir man tokig av att bara sitta hemma eller att åka till sjukhuset. Man måste göra något annat också. Dessa dagarna som nyss har passerat har jag legat kvar hemma i min säng eller vistas på sjukhuset. Men alla dagarnas gemensamma mål har varit att gå ut en runda. Min läkare som har ansvar över mig här på mitt hemsjukhus uppmuntrar och stöttar mig i att jag ska försöka ha som mål att gå ut i friska luften en stund varje dag. Visst visa dagar har jag bara grävt ner mig själv i sängen, om jag sa något annat skulle jag ljuga. Men jag försöker iallafall gå till affären, eller gå hem till någon kompis eller att jag bjuder över lite kompisar. Då kommer man på bättre tankar. Men mest vill jag vara ensam i min lägenhet.

En vän till mig frågade i ett helt annat sammanhang om jag hade ADD eller ADHD, jag har inget av det, vad jag vet iallafall. Men jag undrar lite, visst jag kommer fort till ro, men när jag har isolerat mig några dagar då måste jag verkligen hitta på något och där kommer min stora svaghet in i bilden. Jag kan liksom inte hitta på något litet utan, jag villl spela fotbolls match eller fara på dagsutflykt till en helt annan stad och bara ha det mysigt. Jag har liksom svårt att göra det lilla och känna att det räcker. Jag tar också på mig alldeles för mycket, jag är nog trotts allt en kvinna som har svårt att säga NEJ även fast jag ofta nekar att jag är ''sån''. Men jag har fruktansvärt svårt för att säga nej , när jag vet att jag egentligen vill det så gärna. Jag tror nog att alla människor känner så ibland att man inte villl säga nej. 
Men just nu måste jag säga nej till mycket i in vardag på grund av hjärtat. Sanningen är att jag kommer aldrig kunna orka lika mycket som andra i min ålder. Min läkare har tjatat på mig varje gång vi träffas , vilket i gör väldigt ofta. '' Du måste sluta jämföra dig med andra''  Detta är något som jag kämpar jätte hårt med och har gjort princip hela mitt liv. Kanske beror det också på att jag alltid har vetat och sett att jag inte ser likadan ut som andra svenskar.. Jag är ju trotts allt en asiat. Men jag har i stort sätt alltid kollat på mina vänner.. Och försökt eftersträva dem så mycket det bara går.. Jag vill också känna mig svensk, precis lika svensk som mina vänner. Men som tur är, så har jag ju förstått att vi alla är olika och tänk vad fantastiskt att alla får vara olika. Men min huvud tes är att jag ofta jämför mig med andra i fysisk kapacitet också. Det är egentligen inte så konstigt att jag inte orkar lika långa arbetsdagar som dem andra i långa loppet. Därför finns det en dag då allt rasar, där sanningen kommer fram att jag orkar inte , även fast jag ser ut som om jag orkar. För vi alla människor prioriterar olika saker i våra liv och jag har alltid och kommer nog alltid för den delen lägga energi på att jag ska se frisk ut. Tyvärr får jag väll säga att jag är väldigt bra på att se så frisk ut, för att jag har övat på det hela mitt liv, därför tror jag att det blir en sån enorm kontrast när man får veta att fallet inte är som jag utstrålar. 
   

Avslutningsvis, vill jag säga att jag känner mig som en svensk, men jag blir ständigt påmind att jag är asiat när jag kollar mig i spegeln. 




Hjärtoperation, Lund, Sjukskriven,

4 kommentarer

Anonym

07 Feb 2015 09:42

Vi beundrar dig! / Anja

Emma

07 Feb 2015 15:04

Du är en fin människa Tezz =) Glöm aldrig bort det ! Kram Emma

Emma

07 Feb 2015 15:07

Du är en fin människa Tezz =) Glöm aldrig bort de ! Kram Emma

Matildawe

25 Mar 2015 14:07

Tusen kramar till dig Tezz. Ber för dig!

Kommentera

Publiceras ej