Ett misstag…
När jag började blogga här trodde jag att allt handlade om den där dagen med stort D. Men fram till dess, bloggade jag hyfsat intensivt vilket jag är väldigt tacksam för idag. Men när operationen var färdig och jag hade kommit hem så slutade jag upp med att blogga här. Kanske var det för att jag inte orkade påminna mig själv om vad jag just hade gått igenom. (Undermedvetet dock)
Jag var hemma ungefär 2.1/2 vecka efter operation för att återhämta mig. För mig som lever ett liv som rullar ständigt i 120 km var det toppen när sjukskrivningen gick ut. Jag tänkte att det var bara att käka tabletterna och allt skulle bli bra igen. Jag skulle kunna ställa mig på longborden och swicha förbi alla promenerande och känna att jag var snabb i mina vändningar.
Jag har funderat och analyserat mycket kring fenomenet varför jag var så mån om att komma tillbaka JÄTTE fort. Så fort att folk skulle berömma mig med några lovande ord. Sedan ska man nog tillägga att jag har en speciallité, som visar sig i när jag verkligen är sjuk… då ser jag helt ’’normal’’ ut. Denna lilla specialite kan vara oerhört bra när man inte ska visa sig svag. Men den kanske också vara en stor negativ laddning. Exempelvis när man träffar folk och man öppet berättar hur man mår, så blir hela stämningen… ’’ VA?! MÅR DU DÅLIGT ELLER ÖVERDRIVER DU BARA? ’’ Man kan säga att min mun får mer än ofta stå upp för min kropps ärlighet.
Ni vet när man har haft mycket på jobbet eller för er som studerar och har sjukt mycket läxor eller kanske ett prov som ni har laddat för i månader och verkligen råpluggat och sedan kommer dagen med stort D och ni ska prestera. När ni sedan går ut från rummet där ni har skrivit ert prov fylls ni med glädje över att det är över. Sedan kommer tankarna, hur gick det?! Ni blir oroliga igen eller så försöker ni glömma det och förgylla tiden med annat. Sedan till kvällen eller några dagar senare så blir ni så galet trötta av utmattning av alla spänningar och all press som har hängt på er.
Detta var en metafor i hur jag känner nu. Jag kan meddela att hjärtat mår bra efter omständigheterna som varit. Men den psykiska påfrestningen av utmattning tär så oerhört på mig. Jag har försökt gått i skolan i lite mer än 3 veckor nu, men någonstans så rann bägaren över. All ångest av utmattningen har kommit ifatt mig nu.
Läkarna säger att detta fenomen händer en del patienter. Jag trodde verkligen att allt skulle bli bra igen bara mitt hjärta skulle få återgärdas. Men all min kraft tog slut . Brännslet räckte några veckor efter operationen. Men sedan föll myntet av utmattning ner i mig.
En del människor omkring mig kunde slappna av så fort det visste att operationen gått bra. Det kunde även jag dock till en gräns. Allt, allt och allt skulle ordna sig nu. Men kroppen vek sig igen.
Jag som troende funderar mycket varför gör Gud så här med mig. Kan det inte få vara bra. Måste receptlistan blir längre och längre och kalendern få fler och fler inbokningar av efterbehandlingar. Jag tror dock inte på en Gud som straffar men jag tror att satan/djävulen lever nära i vårt samhälle. Han vill fresta oss och låta det onda ske.
Jag bruka ofta skrika på Jesus att han ska komma och ta bort dessa eländiga biverkningarna som exempelvis tappa hår, skakningar i ben och armar och sömnlöstimmar och den oändliga ångesten, men så blev inte fallet.
Jag ber åter en bön att denna erfarenheten ska stärka mig.
[jag vill inte att bli sedd för mitt hjärtfel, utan för vem jag egentligen är- bara svårt att visa det]
Resan tog inte slut efter operationen…
