Andningen är kraftig, skalet är nästintill fruset, ansiktet har stora genomskinliga droppar på sig. För att göra en enkel och bar liknelse är dropparna lika stora som vattendropparna på en planka, som har legat ute i regnet. Skalet som du ser framför dig är skalet av en flicka inbäddad i ett stort vit duntäcke och ovan på täcket ligger två tjocka filtar.
Jag vet, inte alls bra att ha så mycket på sig, men vad ska man ta när man knappt har något skal som omsluter organen innan för skalet. Jag tar min bleka hand och tar bort filtarna från täcket sedan lägger jag handen på sängkanten och häver mig upp hur sängen. Jag sätter mig på sängkanten sneglar lite åt vänster där ser jag en spegel som sträcker sig från golvet upp i taket. I spegeln ser jag en flicka, vars hår är långt men rufsigt, man kan ana att håret vanligtvis bruka vara hyfsat rakt. Sedan lutar jag huvudet neråt och försöker återhämta andningen som lätt flåsar av ansträngning. Sedan virar jag runt det ljusa täcket runt skalet och vandrar ner för trappan. När jag kommit ner så lägger jag mig ner i soffan och återhämtar mig från den lilla promenaden ner för trappan. Han tittar på mig och frågar men en oroad röst och en nyans av alla möjliga toner som innefattar det flesta tonlägen man kan ha i en sån här situation: ’’Vad ska jag göra för dig?’’ Jag tittar min egna pappa i ögonen och svarar med en så stabil röst jag bara kan:’’ Ingenting, du ska inte göra någonting, eller jag vet inte pappa’’ Sedan får jag en liten minneslucka. NEJ! Det är inte slutet för mig, det var en så kallad liten tupplur av utmattning. Dock varade den inte så länge, för jag vaknar upp med ett kraftigt andetag. Sedan kvicknar jag till, och vandrar upp för trapporna. Där står den, den älskade sängen. Jag lägger försiktigt ner mitt egna skal och sveper runt täcket och somnar om igen.
Detta är sanningen och berättelsen om hur jag har haft det och hur jag har det nu. Detta är också anledningen till att jag inte bloggar varje dag. Jag har ärligt talat inte ork till det varje dag, tyvärr. Jag är uppe omkring 4-7 timmar sedan somnar jag igen och vaknar sedan nästa morgon eller rätta sagt nästa eftermiddag. Jag frågar mig själv, om jag inte kan blogga varje dag, vill jag ändå ha kvar den? Svaret är utan tvekan JA. Sedan kommer nästa fråga emot mig som inte bara jag själv frågar mig utan även andra som påpekar på ett eller annat sätt att jag bloggar väldigt långa inlägg. Jag har faktiskt ett svar efter många funderingar, svaret är så enkelt att om man tycker det är för långa inlägg så beror det på ett av dessa förslagen. I så fall tycker du inte det är tillräckligt intressant,eller så tycker du att du inte har tid att läsa. Givetvis tycker jag att det är synd om du tycker att det är för långa inlägg, men jag har denna bloggen främst för att jag själv ska kunna återberätta om vad som rör sig både psykiskt och fysiskt innan för mitt skal.
