Här sitter jag vid mitt skrivbord och sneglar på en bild på femårig flicka . Flickan på bilden står beredd på att springa på en löparbana där OS har ägt rum några år tidigare. Men arenan är inte vilken arena som helst. Denna arenan ligger i huvudstaden seoul som ligger i norra Sydkorea.  Flickan är på besök i staden och landet hon föddes i. Nu är hon där igen, för att besöka landet och få med sig en lillebror hem till kalla Sverige.

Nu sitter jag här 9 år och 1 månad efter att denna bild är tagen och dricker mitt honungsvatten och analyserar flickan på bilden. Jag ser en oskyldig liten flicka som ska mer eller mindre bli tvungen att bära ett adopterat liv genom skolans alla år och resten av hennes liv. Ett liv som innebär en adoption, att byta föräldrar men att ändå inte byta bort någon. Man bara lägga till två st i ens liv.  Jag vet nämligen att denna flickans vänner i olika sammanhang har ofta frågat henne om hennes föräldrar. Det är nämligen så vänner och andra människor gör till en som är adopterad. Det kan vara en så enkel fråga som ’’ kallar du dina föräldrar du bor hos nu, som dina föräldrar?’’ 

När denna flickan var mindre blev hon alltid lika frustrerad att någon ens kunde ställa en sådan ur äcklig fråga enligt henne själv. Men faktum är att om man aldrig haft med adoption att göra så är det inte så lätt att veta. Men för oss adopterade är det den mest självklara sak i världen.  Människor omkring mig kunde också ställa en fråga som löd ungefär så här…’’Ska man säga mamma eller ska man säga hennes namn?’’ 

Denna flicka på bilden är jag, kanske har ni redan förstått detta.  För mig har det varit så självklart att min mamma som jag bor med och min pappa jag bor med är mina föräldrar. Sedan självklart finns det en BIOLOGISK mamma och pappa.  Det är en sådan magisk känsla… Jag bruka säga att även fast jag inte träffade mina biologiska föräldrar mer än på BB när jag föddes så finns det något konstigt band mellan oss kvar. Men detta betyder inte att mina föräldrar jag lever med idag inte är mina föräldrar.  Självklart är dem det.

Jag skulle förklara detta för mina kompisar på skolgården när jag var så där 10 år. Jag kan lova er att det är inte det lättaste.  Faktum är att det är aldrig är lätt att förklara detta. Men den där gången när jag hade hängselbyxor och en radig tröja under och mitt hår var uppsatt i två tofsar som pekade rakt bakåt, detta pågrund av att jag hade råkat klippa av mitt hår så nu hade jag super kort. Men hur som helst när jag stod där på skolgården och kände att tårarna var på väg. Varför skulle jag som en liten liten flicka vara tvungen att förklara och försvara min adoption för mina kompisar att mamma är mamma och pappa är pappa. Så istället samlade jag ihop tårarna och snyftade… ’’Det är som kungen och drottningen, ni vet vilka det är men ni känner inte dem. Jag vet vilka mina biologiska föräldrar är men jag känner inte dem.  Dem enda som jag känner och dem känner mig är mina föräldrar som hämtade mig och blev min nya drottning och min nya kung. ’’ Så lät det från en 10-årig Nova.  Jag kommer ihåg tydligt att en flicka från klassen under mig frågade ’’ Kan du inte lära känna din gamla kung och drottning? ’’  Jag förklarade något i still med att min biologiska pappa/ tidigare kung inte kunde lära känna mig pågrund av att han var död och att han hade  dött när jag 5 år. Ungefär i samma veva som kortet är taget… 

Adopterad, Döden, skola, vänner,

Kommentera

Publiceras ej