Hon jag vet allt om.
I högtalarna i det vita badrummet med gråa handukar spelas ’’ Hurricane’’ – Jimmy Needhaam. Vattnet forsar över ansiktet, jag stödjer händerna på handfatets sidor. Framför mig ser jag en flicka vars ögon är mörka och dystra. Men så fler sekunderar jag stirrar in i hennes ögon så ser jag en ljusglimt. Men runt om de mörkbruna ögonen är det mörkt. Mörkare än vad det var för en vecka sedan. Det skrämmer mig lite hur människokroppen kan ändra sig i nyanser och form efter sitt välbefinnande.  Plötsligt känner man inte igen personen. Men denna gången skrämmer det mig lite extra, för personen jag ser i spegeln är min bästavän. Hon jag känner utan och innantill, hon jag vet allt om.  Hon som jag alltid är med oasvett om hon vill eller inte. Hon och jag har alltid gått hand i hand med varandra genom livets alla prövningar. Nu ska jag ta hennes hand och vi ska vandra in i något som är svårt för oss båda. Nämligen en operation, ett ingrepp. Jag funderar mycket kring detta. Hon i spegeln och jag har gjort det flera gånger förut. Men ingen av oss har riktigt givit varandra tanken på hur otroligt läskigt det är att helt plötsligt lägga sig och låta sköterskor och läkare ta en mask över vårat ansikte och sedan säga ’’ andas lugnt’’. Samtidigt någon annan tar och skruvar på kanylens lilla skruv och sedan placera sprutan av narkosmedel i den lilla ljusblåa mackapären som är fastspänd i ens arm. Sedan, känner man hur man svävar bort från sin kropp. Man har helt lämnat sitt kött och blod till några man inte alls vet enda information om, mer än att deras arbetsplats är här. Man har inte ens varken ork eller minne att hålla deras namn i huvudet. Var det en undersköterska, sjuksköterska, läkare, doktor eller kirurg som jag nyss hälsade på?! I detta skedet vet man inte ens vart man ligger. Tro det eller ej, så slog det mig att jag var i ett varmtland eller att jag befann mig på någon planet långt bort från  jordens universum. En annan dimission, som bara är möjlig i våra egna tankar. Men nu i efterhand har jag läst lite kring just sövandet av narkosen… Med en liten skvätt för mycket av narkosmedlet kan patienten dö för en kort stund. Kanske var det just det som hände mig. Något gick fel, inget större fel för jag lever ju faktiskt idag. Men tillräckligt stort fel för att jag skulle uppleva denna situation. Dock upplevde jag samma situation några gånger under den där veckan 2009. 

Jag vet inte om du kommer ihåg att jag hade en liknelse här för ett tag sedan, om hur fort en fotboll rullar på en VM:s match. Jag snor faktiskt den liknelsen igen. Att lika fort som fotbollen rullar just där och just då så fort rullar mina tankar kring denna process kring ingreppet. Tankarna rullade så fort här om dagen, så jag faktiskt satte användarnamn och lösenord på min blogg. Jag kände så starkt att jag behövde pausa för en kort stund. Pausa från att släppa in hela världen rakt in i mitt skal.  Men sedan slog det mig att jag vill faktiskt dela denna resa med er. För om ingen vågar skriva om upplevelser som faktiskt händer ständigt i vår vardag så skulle det inte finnas någon kunskap till personer som aldrig får uppleva detta. Visst, man får ju inte uppleva det iallafall oavsett om det finns någon som skriver kring det. Men man kanske kan få lite mer kunskap och en bild om hur jag och många andra upplever tankar före, under och efter en operation.  

6 kommentarer

Johanna

08 Mar 2014 21:07

Ber för dig!

Hilma

08 Mar 2014 21:10

Du är så duktig på att sätta ord på vad du känner min vän!

Hanna

08 Mar 2014 21:28

Hej
Jag känner inte dig personligen men vill säga att jag och min församling och bibelklass ber för dig och din familj.
Guds frid!

Sarah

09 Mar 2014 00:21

Du är bland det starkaste människorna jag känner. Kram Sarah

Linnea

09 Mar 2014 16:00

Älskade vän.
Tycker om dig så. Sluta aldrig att tro för du är stark! <3

Linnea

09 Mar 2014 16:00

Älskade vän.
Tycker om dig så. Sluta aldrig att tro för du är stark! <3

Kommentera

Publiceras ej