innanformittskal.blogg.se

Dagen är nästan kommen, kanske skulle man ta och skjuta en salut eller ännu bättre stå på gatan med en megafon och skrika att nu är det en vecka kvar. Jag vill ständigt att alla ska veta vad jag går igenom.  Samtidigt är det galet provocerande att det flesta i min omgivning vet att jag har insjuknat i ett återfall av min hjärtsjukdom. Det låter säkert sjukt, men jag är så fokuserad på dessa dagar... så att jag räknar varenda timme. En del skulle nog säga att man är lite psykiskt sjuk och andra skulle nog säga att det är förståligt. Men vilken sida  står jag på?! Jag tycker varken att det är okej att bli så beroende så att man räknar ner timmarna en hel vecka i förväg men andra sidan kanske det är en del av min process att bearbeta det som komma skall.

Något som kan skrämma mig ibland är att jag kan gå runt i mina föräldrars hus och helt glömma bort vem jag är och vad jag ska gå igenom. Jag vet, det säger emot sig själv. Från att räkna timmar till att glömma varför man bara går och lalar runt, är en otrolig kombo av en total mix av yra tankar. 

När man bloggar så här, bör man ha en slags tes ett huvudämne, en klimax punkt. Men tyvärr så har jag ingen sådan godbit att bjuda på idag. För mig är allt jag skriver om här ett enda klimax och en enda stor huvud tes ur mitt liv. Jag förväntar mig inte att alla ska förstå den smärtan jag bär på. Men också den lyckan av att jag får lära mig hur hjärtat fungerar. Och störst av allt att se när jag tvivlar och motstridigt inte vill gå in till alla förundersökningar och sedan kommer ut från rummet och kan helhjärtat säga " äsch du fixar ju detta, var ju inga problem" Det är livskvalité för MIG!