Åh, smärtan i en som skriker av förtvivlan, ångesten som smyger sig på, när man hör väckarklockan som ringer på högsta volymen. Man skriker NoNoNo, vill inte kliva upp. Tanken som slår en, att man måste kliva upp och stänga av klockan. Men samtidigt vill man bara ligga kvar. Så här bruka det se ut i mitt "tidigare" liv. Vad jag menar med tidigare liv var innan jag fick återfall i min hjärtsjukdom. Men nu befinner vi oss i mitt nya liv och just denna morgonen. Morgonen den 070114 och väckarklockan ringer. Klockan ringer klockan 07.00 men till ingen nytta. Jag hade redan vaknat, jag hade haft en analyseringsstund för mig själv medan jag hörde den tystlåtna klockan som tickade. Tiden var nu inne för att ta sig i nattskjortan dock inte i kragen, utan i nattskjortans arm för omväxlingens skull. Nu var tiden mer än hög för att skynda sig in i duschen och klä på sig för att gå ner till frukosten på hotellet. Men det fanns en viktig detalj denna morgonen. Detaljen var inget smink, man fick tydligen absolut inte ha smink pga av MR:n som skulle genomföras snarast efter frukosten. När jag nu kommit ner till frukosten står en ung tjej säkerligen praktikant elev och frågar mig vilket rum jag har. Sedan får jag mig en bricka av frukost. Tyvärr var det ingen höjdare till frukost. Men jag känner stressen inom mig så frukosten kommer i snabbt. Jag måste rusa till MR:n så jag slänger i mig en smaklösa frukosten och tackar för mig. Sedan varandra jag och min kära mammi vidare ner i undergångarna som också har ett mer slafsigt namn enligt min smak och ordet jag söker i min ordlista är kulvert. För er som inte vet vad kulvert är så kan jag göra min enkla förklaring. Som jag  alltid körde med när jag var mindre , och skulle fråga mamma och pappa hur vi skulle ta oss till de olika avdelningarna på sjukhuset. Då löd min förklaring så enkelt från ett barns perspektiv så här: "Kulvert är där man kör döda för att man inte ska kunna köra dem bland folk för då luktar det kanske illa." Som sagt från ett barns perspektiv och funderingar.  Nu skulle jag nog formulera mig på ett mer elegant och smakfullt sätt. Men till dagens inlägg kör jag på linjen som när jag var barn. Tillbaka till dagen i kulverten så hade jag och mamma riktiga problem med att hitta. Ni tänker kanske som vi gjorde först, " äsch vi har ju varit här så mycket så det är inga problem" men problem var nog bara förnamnet. Vet inte hur många olika hissar vi åkte i på mindre än 10 minuter. Ja ni läste rätt 10 minuter hade vi på oss att ta oss från hotellet till rätt ställe. Självklart hittade vi uppe på gatorna, och det vanliga korridorerna men just nu fick jag en så kallad ur konstig ide att gå i kulvertarna bara för att kanske man råkar se en och annan avliden person. Nä, usch det är inget och skoja om. Aja, baja moster Maja. Nä denna gången var för att regnet fortfarande öste ner , värre än Victoria fallet faktiskt. Nä nu får jag ta mig samman och komma ur mina galna undanflykter för att komma fram till klimaxen i texten. Förresten finns det något klimax? Från alla ur knäppa analyser om allt från Victoria fallet till avlidna människor, så såg jag nu skylten. Skylten där det stod IVA och allt annat än MR och kanske Pia som min sköterska heter på Thorax center ( hjärtavd). När vi gått ett tag ser vi ett kors på vägen. Tänk någon har klottrat på sjukhuset. Och bredvid korset ser vi vart vi är. Vi är framme vid MR. Sicken trist story tänker ni. Och då säger jag till mig själv. " Yes, då har jag lyckats att förmedla den sjukt tråkiga vilsenheten i kulverten. Yes,yes och lite till Yes. Yes är förresten också ett diskmedel som existerar i vårt samhälle. Jag kan förmedla till alla er som tycker Yes diskmedel är bra. Det tycker MR:S personal också. För tydligen så gnuggar de sina patienters britsar med varmt, het och fullkomlig kokande vatten. Sedan ber de sina patienter i detta faller mig att lägga mig på britsen. Dock innan jag lägger mig på britsen har en av Pias medarbetare visat mig en pärm där man kan titta på bilder hur MR fungerar. Men jag tar en bild och sedan slänger jag ihop pärmen och förklarar att jag har gjort MR ungefär 7 gånger tidigare, faktiskt mitt i prick. Sedan utbrister Pias medarbetare i ett enda Yes, då återstår endast att sätta fast kanylen. Om ni undrar så är det nu jag lägger mig på bristen som är smörjd med Yes diskmedel. När hon ska sätta kanylen så hittar hon inte kärlet. Tråkigt nog så känner sköterskan sig extremt desperat över att hitta kärlet, så hon gräver i armen. Då slog det mig att kanske man bör fråga fall hon har jobbat som kock och rört i grytor innan hon började som sjuksköterska. Men jag sticker hål med nålen på den tanken. Efter en stund ger hon upp och tar nästa arm, oj det låter som jag har många armar. Ungefär som ett kärt barn har många namn. Precis så säger läkaren som kommer in till sjuksköterskan och mig. När han tittar ner på papperna och till min stora förvåning säger han att ett kärt barn har många namn. Hur många gånger har jag inte varit på sjukhus och de INTE har sagt något om mina sjukt många namn. Som en parentes kan jag säga att jag har sju namn och ett smeknamn. Nu sa läkaren med den vita rocken, " Yes då var det dags att rulla in dig till MR maskinen. Tidigare hade sjuksköterskan berättat för mamma som satt i väntrummet att behandlingen skulle ta ungefär 1.5 timme. Nu kan jag säga att om du dubblar den tiden så har du rätt tid som jag fick ligga helt stilla i ett litet rör där man har ett lock över sig på ungefär 3 cm ovanför nästippen. Där ägnade jag min tid med rock klassikers radio station i öronen som sjuksköterskan hade satt igång för att jag inte skulle ha tråkigt. Men tråkigt var nog bara förnamnet på alla namn man kan ha. Dessutom är jag inte den typen som lyssnar så mycket på rock och inte heller den som älskar att agera avliden i en begravningskista. Jag menar absolut inget illa eller att förnedra avlidna människor utan mer som att prova på hur det är att ligga blixt stilla där man inte kan se något mer än ett lock över en. Dock tror jag inte att personer som ligger i kistor får lyssna på rock klassiker, eller nej jag ska inte säga för mycket för det har jag ingen aning om. När läkaren stängde av det förskräckliga skrikandet av sång och sa att de skulle skjuta ut mig ur röret så sa de för omväxlingen skull inte Yes utan NoNoNo röra dig inte än. Vi kommer in och hjälper dig ut. Nu sitter jag och skrattar åt den galna starten på dagen. Men just då, var ingenting så kul. Smärta, trötthet, hunger och så var de, det med att nöden också kallade. Allt detta kom över mig när man kom ut i friheten från röret. För inne i röret så var det ju inte bara att ligga och sjunga med till den gapande musiken utan man skulle ju då och då sluta och sjunga med och andas in och ut och hålla andan tills de sa att man kunde andas. Sedan kunde Pias kollegor säga andas in och ut och in och håll andan. Så koncentration krävdes för det kunde vara olika håll på det där med att andas in eller ut. Men som detta inte vore nog så glömde de ibland och skrika i mikrofonen att man kunde börja andas. Ibland fick jag helt enkelt börja andas när jag märkte att de glömde och säga till. Första gången de glömde och säga till så hade jag säkerligen hållit andan 40 sekunder. Men känslan att börja andas var så ljuvlig så att jag till och med tyckte att citrus doften från diskmedlet luktande fantastiskt. Då snackar vi nivå. Efter alla timmarna var vi färdiga där, då vandrade vi till nästa behandlingar och undersökningarna. Ungefär som stressen vid julhandlingen. Med andra ord stressar man runt överallt och blir lite lätt irriterad för att man inte hittar det med ska. Men allt ordnar ju sig till slut när Pia är till din tjänst. Dagen slutar med att jag får träffa den sista läkaren som också sjukskriver mig i x-antal månader framöver. Jag skulle kunna fortsätta och skriva men känns lite som man får säga till sig själv lugn och fin rullgardin. Dagen var lyckad för på hemvägen åkte vi till bäckaskogs slott. ( där stjärnorna på slottet spelas in) detta var kusligare än att ligga i röret. Det var bäck svart, passar ganska bra till när man hänger på bäckaskogs slott. Hur som helst var dessa behandlingarna  gjorda och nu väntar jag bara på att fler brev ska komma hem till mig, där det står att jag är inbjuden till Pia på fler behandlingar innan operationen ska ske. Tills vidare går jag hemma och sover, äter och känner att YES nu ska jag diska med Yes diskmedel och som avslutning på dagarna säger jag Yes nu ska jag gå och lägga mig på min säng utan yes diskmedel. 

3 kommentarer

Anonym

09 Jan 2014 01:40

Haha!
Du är grym på att sätta ihop långa texter men fortfarande göra det så sjukt roligt.
Du är grym tjejen!
Thea

Hilda

10 Jan 2014 00:20

Hej!
Vilket galet inlägg, men ändå spännande att läsa!

Erika

10 Jan 2014 13:22

Du är så stark!

Kommentera

Publiceras ej