Rullar upp gardinen med enda smäll, jag utbrister tyst för mig själv  ’’ tjong i medaljongen’’. Samtidigt blir jag en smula rädd av smällen. Ordet  ’’lite’’ rädd är nog underskattat. Tror faktiskt för en hundradelssekund, att mitt hjärta som ligger innan för mitt skal ska smälla av. Precis smälla som i smällkaramell och raketsmällare. Dock kanske det har en annan betydelse och klang i sig, men vad gör de en dag som denna?  Utanför fönstret är det ljust, fast klockan bara är 07.30. Jag hör hur min inre röst talat till mig, och frågar människan utanför skalet som syns i spegeln. ’’ Vad gör du uppe så här tidigt’’ Tyvärr fick inte den inre rösten något svar tillbaka, kanske var det tur. Jag menar en sak att man utbrister i ilska på sin familj men framför allt på sig själv. Men att gå och prata med sig själv och skälla högt som om man skäller på sin egna hund eller kanin. Då har det verkligen gått över gränsen. Jag skakar av mig min inre röst, i alla fall försöker jag intala mig själv att jag skakar rumpa som man gör på zumba och istället för att bränna kalorier så bränner jag bort min inre röst. Sedan stutsar jag ner som en gummiboll ner från trappan. På något konstigt sätt, känns det lättare att vara som vanligt. Jag menar tanke på hur jag har bettet mig det senaste dagarna. Jag har helt enkelt varit sur, arg och bara frustrerad på allting runt omkring mig. Min mamma kom in till mig här om kvällen och frågade vad jag tänkte på och varför jag var så arg. Men jag kunde inte svara, för jag visste verkligen inte något bra svar. Ilskan fanns på så mycket, så jag visste inte vart jag skulle börja. Varför straffar Gud mig så här? Varför kan inte allt drama kring just mitt hjärta få vara över och att jag ska kunna få ägna mig åt idrott och att studera. Jag är ju trotts allt den typen som absolut inte är nördig, men ändå trivs i skolan. Skolan har fått en helt annan karaktär i mitt liv, sen ett tag tillbaka då man förstod att jag har någon slags dyslexi. För några veckor sedan skulle jag vara helt ur flippad på person inom skolvärden. Som inte upptäckt eller förstått varför jag alltid har fått kämpa mer eller mindre i skolan. Egentligen, när jag tänker på det så här i efterhand, är det ganska häftigt att jag har kunnat driva olika bloggar sedan några år tillbaka och ha någon slags dyslexi. Men samtidigt övar man väl upp sig på att skriva, likaväl som man får träna på att vara social när man inte har varit bland så mycket folk på en längre tid.  Man skulle kunna säga att jag hade lite problem med det sociala när jag gick i 9:an men troligem berodde det nog bara på att jag var lite vilsen i mig själv efter och under min operation. Men det är som bortblåst. Nu är det mer att man får stoppa in pasta i min mun för att jag ska hålla tyst och inte öppna upp mig för mycket i pratandets värld.  Jag förstår ju folk som kan tycka att det kan bli lite väl mycket ibland, för det tycker jag också..


Åh, här spårar tanten ut helt totalt. Denna bloggen är inte tillför att upplysa att ’’ åh, idag åt jag en kanelbulle och drack hallonsaft och pratade i timtal’’ Utan denna bloggen är som jag berättat i tidigare inlägg. Här är en friszon för mig att få lämna ifrån mig både tankar kring livet generellt, men just nu är fokusen på min hjärtoperation. Jag har fått en del frågor från läsare som har fallit in under veckornas gång och frågat  kring hur detta spektaklet kommer sig. Då hänvisar jag till ett inlägg, faktiskt mitt allra första på denna bloggen som heter ’’ NOVAS LIVS HISTORIK’’.  

Oj, kära nån vilket knäppt inlägg detta blev. Men samtidigt är livet lite knäppt ibland så jag antar att det bara är ärligheten som visar sig till 110%. Ingen struktur alls i texten, men ingen struktur finns när man inte mår bra. 
Kan flika in med så här på slutet med att designen på bloggen är annorlunda om du kollar i mobilen eller på datorn/Padan. 

Hjärtebarn, Hopp, mittliv, tankar, Ärligt,

1 kommentarer

Mia

14 Jan 2014 13:33

Detta var bland dina bästa inlägg. Så ärligt och "yrt". Du är så duktig tjejen!

Kommentera

Publiceras ej