innanformittskal.blogg.se

Här sitter jag i min lya och lyssnar på Håkan Hellström och funderar över livet. Jag är nog en person som analyserar alldeles för mycket ja och då menar jag för mycket med stort M. Jag har även kommit till min student by efter ett härligt lov. Jag tror inte att jag förstår att det är nära nu. Snart är det mars och snart är den 12.  För övrigt händer inte så mycket. Jag hade/har bestämt mig för att gå i skolan så långt in i tiden som möjligt. Men nu är dagen strax här då jag ska packa ihop i min lya och lämna denna by. Jag har funderat mycket på om jag ska säga till folk här när jag lämnar eller bara sticka utan att någon vet. Visst, det är nog ganska egoistiskt och bara sticka utan att säga något till eleverna. Men samtidigt orkar jag inte tänka hela tiden på vad andra ska tycka om jag bara sticker. Jag vill göra det så diskret som möjligt just för att undvika den stora uppmärksamheten. Men vad har jag för val egentligen?!

Rubriker kommer att falla över mig hur jag än gör. Precis som barnfilmen ’’ Det regnar köttbullar’’  Här är alla nyfikna vilket är roligt för annars skulle det vara tecken på att det inte fanns någon som bryr sig. Men något som också distraherar mig är att jag vet att det finns en del elever på skolan som läser denna bloggen. Ibland får jag mig konstiga tankar om att jag ska ställa mig upp i matsalen och plinga i glaset.  Kanske dra min långa livshistoria eller slänga mig på golvet och skrika ut min frustration på livets alla prövningar… Ännu bättra är kanske att hålla ett tal och avsluta med ’’Känn ingen sorg för mig’’ Nä, nu trycker vi på delete angående dessa ur konstiga tankarna. Men jag vill så gärna att folk i skolan ska antigen kommentera med ett namn här eller att komma fram till mig och säga att ’’ Jag läser din blogg.’’ Innan brydde jag mig inte så mycket men nu tycker jag det är väldigt kusligt och jätte läskigt att inte veta vilka som läser min blogg och får ta del av mina innersta tankar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den känslan. Men om ni tänker er att ni berättar det djupaste av er själva till folk, men ni vet inte vilka folken är. Men ni ser personerna varje dag och ni vet inte vem som vet allt om er och vem som inte alls vet någonting. Visst detta ingår ju att blogga, att inte veta vilka som läser. Så egentligen får jag ju skylla mig själv. Men samtidigt kan man ju önska i alla fall. Så nu är det officiellt att jag ska lämna skolan om några ynka dagar. Och det andra som är officiellt är att jag har en stark önskan att personer kan vara ärliga och stå för att det läser min blogg. Nu menar jag inte att alla ska göra detta, men främst personer som ser mig dagligen i skolan och bor på samma gata... Sedan om det finns andra som också känner att ni vill komma till känna att ni läser min blogg så blir jag varm inombords.  Jag har alltid varit så brutalt öppen här men nu känner jag att jag ska gå in i en fas med operationen som jag gärna delar här men känner då att jag vill ha ett litet humm om vem som läser.  


Visst, man ska inte ursäkta sig, men denna gången vill jag bara säga att jag har bara låtit fingrarna hoppa runt på tangenterna. Så nu ska jag pröva att publicera utan att läsa vad jag egentligen har skrivit. Blir intressant… Men det kommer verkligen DIREKT från huvudet ut på knapparna.