Utanför fönstret kan man höra hur fåglarna kvittrar och om man lyssnar riktigt noga kan man höra hur ljudet av kyrkklockorna klinga eller vänta nej kyrkklockornas klingande är nog bara i min fantasi eller i ett minne från i helgen. Hur som helst så vaknade jag av fågel kvitt. Nu tänker man åh, så härligt att få vakna upp så här. Visst härligt var ordet, men innan för mitt skal var det inte så värst härligt. Kroppen skrek bara sova äta dö...Precis som filmen sova äta dö. Jag har visserligen aldrig kollat på den filmen men titeln säger precis hur jag kände mig i morse. Ingenting ville fungera, absolut ingenting. Snabbt bestämde jag mig för att låta mig själv sova vidare. Kan ni tänka er att min lilla kropp var för trött och sliten för att ens ha ångest eller skuldbelägga mig för att inte gå till skolan. Vilket jag bruka göra annars..Men istället så spärrade jag upp ögonen och kollade på kalendern och insåg att idag är det den 12. Sedan försvann jag in i drömmarnas värld åter igen. Men sedan har dagen präglats av en kamp. Kampen med att veta att jag har 31 dagar på mig att leva det liv jag vill leva innan det är förstört av andra smärtor eller att ens veta om man blir helt återställd eller att få komma till Guds underbara rike. Jag trodde verkligen inte det skulle kännas så speciellt just denna dagen. Men ångesten har verkligen tagit mig med en stormvind. Ingen stormvind som Carola sjunger om, utan en stormvind av rädsla och ovisshet. Jag tror många har svårt att sätta sig in i situationen att dels vara så ung som jag och ha hela livet framför en men framför allt att vara så ung och gå runt och tänka på att man kan dö eller få svåra handikapp.. Visst den ovissheten bär väl alla på, men att ha sin egna "domedag" uträknad och inplanerad i sin kalender får en att se varje dag på ett helt nytt sätt. För jag har bokstavligen ett datum och ett datum jag kommer få skriva som en av mina stora händelser i mitt liv.

2 kommentarer

Anonym

16 Feb 2014 21:55

Lilla tezz, den månaden du har kvar står jag här bredvid dig. Kommer inte lämna dig i sticket och är det något svårt eller bara en skitsak står jag bredvid dig och ser en stark människa som faktiskt fortfarande står upp på sina ben, det är helt underbart. Jag kommer vara brevid dig till operationen och för evigt efter operationen hur det än går. Mitt hjärta slår för dig och jag skulle kunna ge mitt hjärta för till dig. Älskar dig vännen med hela mitt hjärta ♥ /Magdalena

Sarah

21 Feb 2014 01:19

Fantastiskt skrivet!

Kommentera

Publiceras ej