innanformittskal.blogg.se

Ring, ring... Det är telefonen som ringer jag väcks ur mina eleganta drömmar. Jag slungas tillbaka till verkligheten. Efter ett bekymmersamt samtal så häver jag upp mig själv från sängen som doftar sköljmedel. När jag väl har kommit upp ur min vit blommiga retro säng, så sveper jag in mig själv i min vit rosa morgonrock. Sedan sticker jag i mina ständigt frusna fötter i morgontofflorna och traskar ner för den oändliga långa trappan som leder rakt in ett sprillans nytt Ikea kök. På köksön hittar jag 4 olika brev som kom igår eftermiddag med avsändaren region Skånes sjukhus. Som sagt igår eftermiddag damp de första kallelserna ner till "förbehandlingar" inför den stor kommande operationen. En operation som är större än vad jag själv vill förstå och ta in. Jag tror att jag är blind för faran, det är klart man ska tänka positivt, men man får inte heller glömma att man inte kan vara säker på att det ska gå vägen. Det är så hemskt att prata om att det kan kosta mig mitt liv, men som alltid när man står inför något tufft och jobbigt måste man ha tron uppe. Påtat om tron på att det ska gå bra. Så har jag funnit och vunnit min alldeles egna relation med Jesus. Jag är uppvuxen i en kristen familj, självklart har det satt sin nisch på att jag skulle bli troende. Men det är inget som mina föräldrar har sagt att jag ska tro eller inte tro... Det har varit upp till mig själv. Det finns många anledningar till att jag tackade ja till ett liv med Jesus, inte bara för att det är det mest fantastiska val man kan göra utan mycket handlar om just detta jag står i nu. Jag vet inte hur mycket jag bad inför min förra operation 2009 som blev ordentligt kritiskt. Men Jesus gjorde ett val, han bestämde sig för att ge tillbaka mig från operationsbordet till mitt människoliv här på jorden. Man kan aldrig be till Jesus i såna här situationer och han räddar en och sedan kommer man som människa och säger något i still med " äsch, jag visste ju att det skulle bli bra" Det är klart det kan gå till så, men enligt mig ska man aldrig be om Guds hjälp och sedan säga äsch. Några år senare efter 2009 så läste jag boken " Himlen finns på riktigt" Jag kan inte intala vad andra ska tycka och inte tycka, men från mitt alldeles egna perspektiv så kan jag intyga på en rad olika saker som uppkommer under denna pojkens upplevelse när han låg på sjukhuset. Jag har en tro, och jag vet att hur detta än slutar, så omsluter han mig på alla sidor.