innanformittskal.blogg.se

Jag svepte en blick över köket. På bordet stod det en vin flaska (alkoholfri) från gårdagens festligheter,  i fönstret lyste ljusslingan som jag och mina sambosar  hade varit och handlat in i höstas för en billigpeng på Ullared. Snett åt vänster vid spisen kunde man höra någon som låg och jämrade sig. Kanske av förtvivlan, en aning ovishet som ligger framför oss. Ovisheten om hur länge vi ska vara ifrån varandra.  Men jag vände huvudet åt andra hållet. Utanför köksfönstret var det dystert. Ja precis som i barnboken om Pettson och Findus som skulle ut och fiska. Mulet och grått och lite små gulliga regndroppar som föll från den oskyldiga himlen. Jag valde att sluta ögonen och höra ljudet av tystnad. Tystnaden var med skräcktjusande förblandning. Jag visste att ett kommande ljud skulle höras, ljudet av en bil. Ni vet, det ljuvliga låtandet från däcken på en asfaltsväg som är lite blöt. Precis det skulle mina öron få höra om bara några sekunder.  Och så var dessa ynka sekunderna slagna, en vit bil med svarta rutor kom rullandes på den lilla studentgatan. Jag gick till hallen för att ta på mig mina skor. Där träffade jag på en stor hög av väskor. Väskor av kläder. Konstigt nog slog det mig, vems är alla dessa väskor?! Men det dröjde inte länge för än jag kom på mig själv att det är ju faktiskt mina väskor. Jag såg någon genom dörrfönstret. Det var mamma som kom med ett brett och välkommande leende. ’’ Hej, älskling…’’ Vi tog ut alla dessa väskor i bilen. På gatan kom ’’ Gabriel’’ förbi och gav en sista kram. Sedan gick jag upp till dörren en sista gång. Klockan hade då slagit 16.05 PANG!! Smällen som hördes var min dörr som smällde igen bakom mig. Dörren till min röda lya i norra Skåne. Nu var tiden inne för att lämna mitt liv igen för en time out.