innanformittskal.blogg.se

För en månad sedan skulle detta vara totalt omöjligt, för två veckor sedan skulle det inte vara tänkbart, för en veckan sedan skulle man kunna börja hoppas, och i torsdags fick jag veta att detta som varit omöjligt är nu möjligt. I fredags eftermiddag/kväll var det beslutat till 110%. Det jag pratar om är inte operationen, utan att faktiskt få en del av mitt liv tillbaka. Mitt liv om att bli självständig i ett hus fullt av vänner, ett kollektiv. Sedan en skola att gå till och faktiskt studera. När jag blev uppringd den där dagen av läkarna som gav mig godkännandet att jag har blivit så pass frisk för att börja, blev känslan av glädje så stor att jag ställde mig upp i soffan som jag tidigare låg i och började hoppa som om jag vore 3 år. Vi ska nog inte tala om hur otroligt knäppt det måste ha sett ut. En 170 cm lång tjej hoppa runt av glädje. Så här har min glädje sett ut de närmsta dagarna, men igår och idag har jag sån total ångest. Hur ska man förklara för människor som man bor med eller folk i skolan som inte har har en tro? Att försöka förklara att ett mirakel har skett, att jag har blivit så här pass frisk. Samtidigt måste jag inte alltid förklara allt, men när man får frågan rakt i ansiktet som lyder något i still med ’’ Vad gör du här? ’’ Visst det är en basic fråga. Men för varje gång någon frågar som jag träffar på, här i det lilla samhället jag nu har flyttat till. Samhället där alla känner alla. Vad ska man svara på denna basic frågan? Ska man svara med att ’’ Ja, jag har blivit helad’’ Det kan man ju inte riktigt svara, för jag har fortfarande ett litet kärl som har lite kalk på sig som jag ska operera bort den 12/3. Men samtidigt kan man ju säga att jag har blivit så pass helad så att jag faktiskt kan gå i skolan. Åh, detta är verkligen något som utmynnar i ångest. Jag vill bara åka hem till mitt föräldrar hem och krypa upp till mina föräldrar i soffan och glo på en bra film och drömma mig bort. Det är så svårt att förklara, glädjen som är på topp någon minut sedan nästa minut vill jag bara skrika på allt och alla och riva ner allt i min lya. Jag pratade med några vänner som var här hos mig igår när jag hade börjat packa upp flyttkartongerna. Dessa människorna sa med andra ord att det är försåtligt att jag känner som jag gör. Allt har gått för fort, men ändå är detta precis vad jag har önskat och drömt om, att äntligen få komma tillbaka igen. Dock ska jag ta det väldigt lugnt i skolan, men på en sån här skola som jag studerar på finns det inget som heter lugnt. Egentligen vill jag bara sluta och packa upp låda efter låda och köra hem till min hemstad. Jag blir alltid lika full i skratt, när jag inser att människan aldrig riktigt kan vara nöjd. Dock bruka jag vara ganska tillfreds med det mesta, men just i såna här stunder då blir det verkligen antigen eller.. Be gärna över att skolgången ska gå bra, framförallt första veckan och att jag slipper de mest jobbiga frågorna som ’’ vad gör du här?’’ Det är klart folk får fråga, men inte allt på en gång. Jag måste först springa ifatt mig själv innan jag kan hantera allt runt omkring. Så om någon i skolan ser detta, fråga självklart hellre än att gå och spekulera. Men ni ska veta att just nu har jag inte så mycket mer svar än vad som står här. Tack!